Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Jag har ju skrivit om det förut, att Jag och min syster ofta får höra hur lika vi är.
Både på rösten och till utseendet.

Nu vill jag ha eran ärliga uppfattning, är vi så lika?
För jag se ingen likhet.....Nej. Jag kan inte begripa....?
Skulle väl vara ögonbrynen då kanske, på den översta bilden.....men näääeeeejjj...

Hon har ju mycket större mun än mig. Bredare näsa. Plattare hår. Större tänder.

Vad tycker ni???


Jag till vänster, min syster till höger.

 

 

Att vara förkyld har ju även sina för och nackdelar när det kommer till att lära Nino prata.

Nackdelar då t.e.x, är som när han ska säga Bamse.

Nino: "Bampa!"

Jag: "Nej nej...Bampshe!"

Det blir liksom inte riktigt rätt....

Eller som igår när jag försökte lära honom räkna:

"-End, dvå, dre, fyra, femb, sex, dsju, ådda, nio, dio."

Stackars unge, hur ska det här sluta??


Det enda positiva är, att han äntligen lärt sig säga pappa! ( i alla fall låtsas vi som det)
Han skulle säga mamma, men när han var förkyld lät det istället babba.....Så nu är Jonas jättestolt, så vi låter honom tro att det är pappa han menar. Han var ju så ledsen häromdagen, när det lät så här ni vet.

Jag är med och tävlar om en resa till LA i samarbete med Top Model Sverige och tv3
Tänkte varför inte liksom? :)
Har ju några bilder från när jag modellade för några år sedan, varför låta dom ligga och damma bara när de lika gärna kan vara med i en tävling....eller hur? (Måste inte vara modellbilder, bara det har med temat mode att göra. Vem som helst kan va med)

Det är en jury som väljer vinnare, men vill ni kan ni ju gå in och gilla bilden...bara för att Supporta mig lite :-)

         

När man har varit gifta ett tag så börjar man lära sig att läsa mellan raderna på sin respektive.
Jonas har blivit väldigt duktig på att förstå mig, men för säkerhets skull, här kommer ett litet facit.


Jag säger                                                    ---------->                              Jag menar

Fy vad kallt det är!                                      ---------->                               Kan du tända en brasa?

Jag tror Nino har bajsat                              ---------->                               Byter du på Nino?

Jag har inte ätit nåt idag.                           ----------->                              Kan du göra iordning en macka åt mig?

Jag inte har sovit på en vecka!                    ---------->                              Kan du ta Nino imorgon bitti så jag får sova ut?

Fy vad skitigt det är här hemma!                 ---------->                             Res på arslet och hjälp till o städa!

Jag fick rabattkupong på Kapp Ahl idag!       --------->                               Jag vill ha nya kläder!

Jag har ont i hela kroppen.                          ---------->                              Kan du ge mig en massage?

Jag måste börja träna!                              ------------>                             Du måste börja träna!


Förstår inte varför vissa säger att vi kvinnor är komplicerade.
Det är ju klart som korvspad vad vi menar!






Tävlingen från My Kidoo avslutas ikväll!
Klicka här för att vara med

I fredags åt vi ute på restaurang.
I lördags beställde vi pizza.
Och igår gjorde vi fläskfile med  potatisgratäng.

Varför??

Kunde lika gärna ätit blodpudding hela veckan, känner ju ingen smak ändå!
Totalt bortkastat att äta god mat när man är förkyld.....






Tävlingen från My Kidoo avslutas ikväll!
Klicka här för att vara med

Idag är jag sjuk.
Nino har hög feber.
Naomi kommer hem strax. Sjuk.
Jonas är sjuk.
Och vi har massor av jobb att göra idag.
Tur att man har många armar.





Tävlingen från My Kidoo avslutas ikväll!
Klicka här för att vara med

HJÄLP!
Jag har fått fler följare på Bloglovin idag.....

Varje gång jag får det, så uppstår värsta prestationsångesten.....

Det brukar vara så, att när jag får 2-3 nya, så tappar jag samtidigt en. Då får jag med en gång tanken:
"Vad har jag gjort för fel"
"Har jag skrivit nåt dumt?"
"Nåt tråkigt?"
"Nåt ointressant?"

Nu måste jag skriva bra inlägg, så att de inte ångrar att de lagt till mig....(därav detta ooootrooooliiiigt bra inlägg just nu)
Med detta vill jag säga, att prestationsångesten gör att jag kanske tappar lite av min förmåga, får lite skrivkramp med andra ord, varje gång jag får en ny följare på Bloglovin. Men oroa er inte, det brukar gå över ganska fort. Så ge inte upp. Jag lovar, It gets better!!!

För guds skull,



                                                                                 Eller.....gör det om ni vill :-)

Läste förut på Pernilla Walhgrens blogg, där hon berättade att hon haft en läskig upplevelse inatt då larmet hade gått.
Fick mig att tänka på en sak som hände för några år sedan.

Jag bodde i en stor 3:a i Åmål. Gammalt stuk med högt till tak och höga fönster.
Naomi var kanske 2 år då, och vi låg och sov en natt när jag plötsligt hör ett BRAAAAK utifrån köket!
Jag vaknade med ett ryck, helt övertygad om att någon hade brutit sig in i lägenheten.

Ni vet hur när man ser på skräckfilmer, så tänker man "Ring polisen" "Gå inte dit"  osv osv.
Precis tvärtom allt det gjorde jag.

Jag slängde på mig morgonrocken, smög ut ur sovrummet, hörde fortfarande höga ljud från köket, det lät som om någon stod och öppnade alla luckor och jag var övertygad om att det var någon där!

Sen gör jag något som jag aldrig riktigt har kunnat förklara.

Mitt i all rädsla och försvarsinstinkt, så rycker jag åt mig något att försvara mig med. Första bästa jag ser.
En fjärrkontroll!

Så nu får ni tänka er, 2 stora vältränade tjuvar som står i mitt kök med pistoler och knivar, letar efter något värdefullt att sno (ja, jag trodde ju det) och så kommer lilla jag. En 23-årig liten flicksnärta med rufsigt hår, sidenmorgonrock och en fjärrkontroll i högsta hugg, smygandes ut för att försvara mig och mitt barn!

Självklart hade jag vunnit den matchen lätt om det nu hade varit så att det var inbrottstjuvar. Nu var det som tur var inte det, utan bara ett fönster i köket som hade blåst upp och stod och slog mot väggen.

Men visst var jag tuff? :)

Här ser ni hur jag har det.
Här söker man lite empati på facebook när man ligger och är jättesjuk, och så ska mina syskon alltid vara värst. (Jo, de är mina syskon båda 2, trots olika efternamn)

Ni ser hur jag har det. Tyck synd om mig nu!

Klockan ?: Gick upp. Lade mig på soffan.

Klockan 13.00: Drack 3 klunkar kaffe. Insåg att det inte var någon bra ide.

Klockan 13.15: Reste mig upp. La mig i sängen.

Klockan 13.30: Gick upp. La mig på soffan.

Klockan 14.15: Tog ca 7 tuggor av en pizza. Blev proppmätt.

Klockan ?: Gjorde nånting....?

Klockan nu: Natta Nino och Äntligen få koppla av efter en ansträngande dag.
Vara bakis på riktigt, med en filt, en film, min älskling och en massa gott.

Efter konserten igår gick vi vidare till Koriander.
Jag har varit där en gång tidigare, och tyckte det var trist då, men vi gav det en chans till.

Precis innan stängning så gick jag och min syster in på toaletten.
Det fanns 3 bås där inne. Det mittersta var upptaget, så jag och Sara gick in i varsitt sidobås.

"-Fy vilket tråkigt ställe" ropar Sara till mig genom båsen.

"-Ja, jag säger ju det" ropar jag tillbaka. "Jag fattar inte hur det kan vara så populärt här?"

"-Näeeej, verkligen inte" säger Sara. "Dålig musik och tråkig inredning..."

"-Ja. Jag håller med. Det var helt klart sista gången jag gick hit"

Plöstligt hör vi hur toaletten spolas i mittenbåset, och någon reser sig upp och drämmer igen dörren samtidigt som hon skriker:

"-Jag HÖR er faktiskt! Ge faaaan i o snacka skit om Koriander! Det är ett skitbra ställe!!!"

Och så springer hon ut ifrån toaletten med gråten i halsen, och lämnade mig och min syster kvar där inne.
Gapskrattandes!

 Videoklipp från gårdagens spelning på nöjes.
Glömde ju länka häromdagen också.
Vill ni läsa om kvällen de var hemma hos mig på efterfest,augusti  2005, se då här.

"-Älskling?"

"-Ja?"

"-Du vet den där reklamen....en tjej och en kille sitter i en busskur, och den ena är jätteförkyld och den andra frisk?"

"-Ja?"

"-Vad är det för medicin de gör reklam för där? Jag måste ha!"


Är man desperat då?
När man faktiskt lyssnar på en reklam för att hinna bli frisk till kvällen?


Dumma förkylning! Dra åt pipsvängen!!

Ikväll ska vi ut på Takida.
Som alltid när man ska gå ut, så kommer det här problemet:

Vad ska jag ha på mig???

Man ska ju helst ha något snyggt, som framhäver ens fina sidor och döljer alla skavanker.
Helst ska det vara någorlunda bekvämt men ändå lite utmärkande.

Ikväll ska jag ju ut med min syster, och jag vet redan vad hon ska ha på sig. Hon har hittat sin stil, som klär hennes alldeles perfekt.;)

När man ska lägga Nino på kvällen, så springer han med en rasande fart in till sängen, klättrar i och lägger sig ner.
Han älskar den stunden, och det brukar inte vara några problem att få honom att somna. (sen kanske han vaknar en timme senare och är omöjlig, men det är inte så noga)

I vilket fall som helst, så brukar jag eller Jonas ge honom välling, och sen fråga om det är ok att vi går därifrån. Då skakar Nino på huvudet, ungefär som att:

"-Det är ok, ni kan gå"

Då ger vi alltid tummen upp och säger "Duktig grabb"

Nu har Nino börjat med, att när vi lägger honom, så vill han bli av med oss. Då tar han sin välling, vänder sig snabbt mot oss och ger "tummen upp", sen vänder han sig om och somnar.

Nåja. Tummen upp för Nino ser ju mer ut som loser-tecknet, men ändå...:)

                             
make a gif

Härom dagen la jag ut en bild på mig själv.
Kan tycka att det är lite roligt så där, att skriva allmänt om sin dag, och så vips! Här är jag liksom.

Jag fick en del reaktioner på den bilden.
Inte på mig dock. Utan på klockan bakom mig.

Alla tyckte klockan var snygg.
Så denna gången så struntade jag i att ta kort på mig själv. Här får ni istället en bild på- Klockan.

Det står en artikel på DN idag att man inspireras och får flest och starkast intryck under perioden mellan vakenhet och sömn.

Men jag lovar.
Jag hade inte en tanke på det, när jag bäddade mina barns sängar!

Det är helt och hållet en slump.

Min systers barn Anton och Alva är tvillingar.
 
Som med alla syskon, så ska det tjaffsas mellan dem jämt. I år fyller de 8 år, och de har länge tjatat om att få var sitt rum. Nu i veckan har de äntligen fått det.

Tror ni det blev frid och fröjd då?
NEJ!

Nu diskuteras det istället vilt om, hur det ska gå till när de fyller år.

Vem ska grattas först???

Nu ska jag iväg på jobbintervju, så under tiden får ni lyssna på Nino när han läser saga...

Hasta La Vista!

Om man tittar på listan över toppbloggare, så ser man ofta ett sammanhang mellan de som ligger överst.
Listan nedanför är tagen från Bloglovin, och de 3 översta bloggarna har en gemensam sak.

Så nu har jag listat ut hur jag ska göra för att bli en toppbloggare!

Jag måste bara bli tonåring igen. Och gravid. Och helst övergiven också. SEN kan jag lyckas!


                                                       Gillade du detta tipset? Gilla det på Bloglovin oxå då!

På fredag ska vi iväg och se på Takida.
Vi fick biljetter till dom i julklapp, och har sett fram emot det länge nu.

Vi har varit och sett dom 2 gånger tidigare, första gången var när de speladei Åmål 2005.
Då följde hela bandet, inkl manager mfl, med hem till mig på efterfest.

Vi var ett gäng på ca 20-30 pers hemma som festade hela natten och nu efteråt när de har blivit så stora så är det ju en ganska rolig historia att berätta.

Igår kikade jag in på Naomis Dayviews, och då hade hon en lista där man skulle välja det bästa mellan 2 olika ting.

Då hon fick frågan:
Tokyo Hotell eller Takida, så svarade hon:

Takida, jag känner faktiskt dom!


Haha, ja, inte för att Naomi var hemma den kvällen när dom var där på efterfest, eftersom hon var hos sin pappa då....men dom har ju varit hemma hos oss en gång. Så då är det klart hon känner dom. Eller hur? :)

Tidigare idag berättade jag ju att jag har varit tvingad att gå utan mina ringar under en veckas tid pga bandaget.
Jag tror att ryktet om min tillfälliga singeltid har spridits fortare än löpelden.

2 gånger denna veckan har jag fått post adresserat till....Åsa Elander!

Mitt namn som ogift. Vem har skvallrat?
Är det en konspiration mellan vårdcentralen och posten?

Kommer ni ihåg hur det var, när man gick i skolan och det skulle väljas lag?
Kommer ni ihåg känslan av hur det var när man blev vald allra sist?

Det är ingen rolig känsla.

Tänk då hur det skulle kännas, att inte bli vald alls!

Vi har 2 aladdinaskar här hemma, och igår skulle jag ta en choklad. I båda askarna så var det bara en stackare som var kvar.
Den som ingen ville ha.
Stackars chokladbit.
Vad har du gjort för att förtjäna detta öde?

Kan man nästan säga.

Jag blev äntligen av med mina förband idag, så efter att ha varit "singel" i en vecka så fick Jonas den stora äran att trä på ringarna på mitt finger igen.

Är lite besviken över att han inte gick ner på ett knä och friade igen, men han tyckte det räckte med att göra det första gången....*Grymt*

Jaha. Då var man gift igen då. :)

Alltså. Nej.
Inte egentligen, så klart.
Men lite.
Den där själviska sidan av mig som njuter till fullo när han är sjuk och gnällig och ingenting hjälper förutom mamma.
När han vill sitta i knät eller ligga på armen och vara så nära som möjligt och bara gosa.
Då njuter jag.

De senaste dagarna har Nino lärt sig massor av nya ord, och kan till och med sätta ihop vissa ord till meningar.
"Min mamma" är tex favoritmeningen ♥

Orden bara sprudlar ur honom, och det räcker att man säger allt en gång, så härmar han det sen.
Ja, det vill säga nästan allt....

Så här lät det förut:

Jonas: "-Nej Nino, du får inte ha pennan."

Nino: "-Pennnnna"


Applåder och beröm från mamma o pappa. Åhhhh så duktig du e!!


Jag: "-Kan du säga lampa?"

Nino: "-Bampa"


Applåder igen.


Jag: "-Kan du säga kudde?

Nino: "-Kudde"

Jag: "-Kan du säga blomma?"

Nino: "-Bomma"


Jaaaaaa! Duktiga grabben!!!


Jonas: "-Kan du säga Pappa"

Nino: "-Mamma"

Igår såg vi på de nya avsnitten av 2 och 1/2 män.
Då fick Ashton Kutchers rollfigur reda på att han var uppväxt tillsammans med en gorilla som ett slags experiment hans mamma utförde.

Jag undrar om det är samma experiment som professor Annica Dahlström har baserat sina uppgifter på, angående att pappor skulle vara skadliga för sina barn?
(Läs mitt inlägg jag skrev häromdagen här)

Hon har nu nämligen, efter all uppståndelse, gått ut och hävdat att det finns " studier som gjorts på apungar som inte fått tid med sin mamma, där ungarna sedan i vuxen ålder utvecklar kroniska sjukdomar, och menar att forskningen är direkt överförbar på människobarn."

Det måste väl kännas bra för alla pappor där ute, att veta att ni jämförs med en apa?


Klicka på bilden för att läsa artikeln

Naomi är snart 11 år.
Under hennes första 2 år (drygt) så bodde hennes pappa i USA.
Han betalade aldrig ett öre i underhållsstöd, utan det fick jag under denna tiden ifrån försäkringskassan.

I maj 2008 fick vi en dom om ett växelvis boende. Dagen efter att domen kom, så åkte hennes pappa till USA och var borta i ca 3 månader.
Under dessa månader fick jag fortfarande fullt underhållsstöd ifrån försäkringskassan (eftersom hon då bodde heltid hos mig).

När pappan kom hem igen i slutet på augusti, så fick jag ett brev från Försäkringskassan.

" Vi ser här att du och pappan har haft växelvis boende sen maj 2008, och du blir då återbetalningsskyldig för dessa 4 månader som du fått fullt underhållsstöd, då barnet inte varit stadigvarande boende hos dig under denna tiden"

Jag ringde försäkringskassan och förklarade att, jo, hon har varit stadigvarande boende hos mig då pappan befunnit sig utomlands.

Det spelar ingen roll.

Har vi gemensam vårdnad och växelvis boende, så har jag inte rätt till fullt underhållsstöd.

Mina valalternativ var:
1. Ta upp detta i Tingsrätten som ett skäl till ensam vårdnad. (vilket inte fungerat)
2. Be pappan betala de pengar han blir skyldig för tiden han är borta. (vilket han inte gör)

Nu får jag alltså inte längre något stöd, då de drar allting som avbetalning på den skulden varje månad.
ca 5000:- + ränta.
Ännu en sak som jag blir lidande för när pappan lämnar allt ansvar på mig, medans han kommer undan med allt.

Han har under alla dessa år sedan domen kom, fått underhållsstöd vid växelvis boende, som baseras på vårdnadshavarens inkomster. Detta trots att han jobbar 4 månader i USA varje år och tjänar så mycket att han inte behöver jobba resten av året.
Han får även underhållsstöd de månader han befinner sig i USA.
Detta trots att det står så här på Försäkringskassans hemsida:

För att barnet ska ha rätt till underhållsstöd måste

• barnet bo och vara folkbokfört hos en förälder som är vårdnadshavare, om barnet inte fyllt 18 år
• barnet och den förälder som det bor hos vara bosatta i Sverige.
  
  Barnet i detta fall är inte folkbokfört hos pappan. Han är inte heller bosatt i Sverige under hela året.

Ändå får han ut pengarna. Utan problem. Precis som med allt annat så kommer han undan även med detta.
Medans jag, som faktiskt har hand om henne under dessa månader, inte får ut ett öre.
Och till råga på allt får jag betala tillbaka pengar som han egentligen är skyldig mig.

Nino har lärt sig att gå på toaletten.
Nu saknas det bara att vi ska lära honom att ta av sig kläderna och blöjan innan han gör sina behov.

Ja. Och öppna locket då förstås.

Men en liten bit på rätt väg har vi kommit.

Idag kan man läsa på Aftonbladet att barns drömresa går till- Månen.
Detta får mig genast att tänka på en rolig sak Naomi sa för något år sedan, detta var innan hon fick sitt amerikanska pass.

Vi satt i bilen på väg hem. Det var mörkt ute, och månen lyste full och klar på himmelen.

"-Titta Naomi, vad fin månen är ikväll", sa jag.

"-Jaaaa. Vet du vad mamma?
 Nån dag ska jag och pappa åka till månen tillsammans, det har han lovat mig,"

"-Jaså, vad roligt. Men hur ska ni klara av det då? " undrade jag, och tänkte på hur svårt och dyrt det skulle vara att ta sig dit.

"-Men, vadå? Man behöver väl inget pass för att åka till månen?!!!!"

Nej, det är sant.
So what's stopping you?? :)





Skicka in ditt bidrag till Kul av barn.
Maila mig på [email protected]

Har jag hittat ett jobb som jag kan söka!
Har ju varit så gott som tomt på arbetsmarknaden nu ett tag, särskilt de jobben som jag känner mig kvalificerad nog för att söka.

Det här jobbet verkar lätt att få.

* Inga referenser verkar krävas.
* Ingen bakgrundskoll (och behöver de det så kan de ju läsa bloggen)
* Ingen tidigare erfarenhet
* Du ska gilla att stå i centrum
* Du ska kunna tala för dig

Ja. Jo. Jag tror att jag kvalificerar för detta jobbet.

Rösta på mig som ny partiledare för socialdemokraterna!

Min har en.
Trojan heter den.
Fint namn på en häst.
Påminner om ett krig, komiskt.

När min systers dotter Alva var liten, så brukade hon gå runt och säga till alla att hon älskade dem.
Även om hon träffade en person för första gången, så skulle hon kramas och pussas och hon talade om att hon älskade dom och att de var så fina

En sommardag när hon var ca 3 år, så gick jag, pappa och Alva ute på en promenad.
Min pappa fick då syn på en prästkrage som han plockade upp och började rycka bladen utav.

"-Älskar" sa pappa.

Lilla Alva som gick vid hans sida och höll han i byxbenet var snabb att svara:

"-Jaaaa, morfar. Jag älskar dig"

"-Älskar inte" sa pappa när han ryckte nästa blad.

"-JOOOOO morfar!! Jag älskar visst dig!" Skrek Alva.

Pappa rycker nästa blad.

"-Älskar."

"-Mmmmmmm, morfar, Alva älskar dig" säger hon nöjt.

"-Älskar inte"

"-JOOO! Men morfar JOOOOO! Jag ÄLSKAR dig!"

"-Älskar"

"-Jaaa, morfar. Jag ÄÄÄLSSKAAAAR dig" säger hon och tittar kärleksfullt på honom samtidigt som hon kramar benet.

Ja. Så fortsatte det tills alla blad var ryckte på prästkragen.
Som tur var slutade det på älskar, annars kunde det ha slutat illa :)


För att se film på Alva när hon föddes, 3 månader för tidigt, se här.



Skicka in ditt bidrag till Kul av barn.
Maila mig på [email protected]

Naomi kom ut till mig förut, och frågade om hon fick låna min eyeliner.

"-Njae....ok, så länge du inte sminkar dig för mycket. I så fall tvättar jag bort det."

"-Nej då mamma, jag lovar"

2 minuter senare kommer Naomi ut till mig igen:

"-Mamma. Kan du visa mig hur man sminkar sig som en katt?"

Öhhhh....??
Nästa gång får jag visst komma ihåg att lägga till:
"Så länge du inte sminkar dig för mycket, ELLER som ett djur!

De senaste inläggen har varit djupa, nu går vi över till roligare saker igen, eller vad säger ni?

Idag får vi finfrämmat av min mor och far.
Vi råkade nämna häromdagen att vi hade köpt oxfile, och då var de inte sena att haka på...:)
Naomi ska ha en kompis som ska sova över, så det blir nog full rulle här hemma.
Vad hittar ni på idag?

Min hemstad Lysekil.
14 maj i år.
5 män misshandlar och våldtar en kvinna i en lägenhet, vart efter de hotar att döda henne om hon säger det till någon.
Kvinnan mår så dåligt att hon försöker ta livet av sig.

Straffet för grov våldtäkt är fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Dessa drägg fick, trots alla grova omständigheter, max 4 års fängelse.
En fick bara 2 år!

Det är väldigt märkligt att i detta landet går det inte att följa lagboken som säger att grov våldtäkt ger LÄGST fyra år!

Läs mer om detta här, där kan ni även se bilderna på dessa avskum.

Jag vet inte om jag har sagt det tidigare, men Sveriges rättssystem är katastrofalt!

Idag har vi varit så där jätteduktiga och jobbat med firman, betalat en massa räkningar, städat osv.
Nu ska vi göra oss iordning för att åka in till stan, ska bland annat hälsa på min bror och hans familj. Sniffa lite ny bebis. :)

Min bror har aldrig varit med på bild här på bloggen. Han vill inte det, vilket jag fullkomligt respekterar.
Men eftersom jag inte får lägga ut någon bild på honom, så lägger jag istället ut en bild på mig och min morfar. Jag tycker att min bror är en avbild av min morfar. Det tycker dock inte min bror...

Och visst är jag mig lik?
Samma ungdomliga hy och oskuldsfulla blick.
Tycker även att min andra brors dotter är en kopia av mig när jag var liten. (se själva)

När vi var på banken igår, så var det som att vi hamnade direkt i inspelningen av Ghost.
Visst är det likt Whoopi Goldberg, eller nej, jag mena Oda Mae Brown, som sitter där?
Ni vet scenen när hon går till banken och ska "close an account"
ONE MILLION DOLLAR!!!

Ha ha, jag har sett den filmen ett antal gånger. Tänk att man skulle få se den I R L.

Jag skrev ett inlägg häromdagen, där jag berättade att de 2 advokater jag hade innan den jag har idag, begick fruktansvärda misstag. Jag ska försöka förklara.

Vårdnadstvisten drog igång i april 2005.
Den första muntliga förberedelsen vi var på var i oktober 2005. Detta var bara 1 månad efter att anmälan mot mig hade kommit in till socialen.( Läs om det här) Min advokat tog då upp detta, och när domaren fick höra hur det hade gått till blev han rasande, och dömde genast till min fördel. Stadigvarande boende hos mig, och umgänge med pappa.
Det var första och enda gången min advokat gjorde nånting rätt.

Efter detta var vi på upprepade förhandlingar, upp i Tingsrätten och hovrätten. Den slutgiltiga domen i det målet kom först januari 2009. Alltså nästan 4 år efter att det drog igång!

Anledningen till att det drog ut så på tiden, var för att pappan hela tiden hävdade att det skulle bli bättre, och de gav honom chans på chans på chans. När vi sen kom upp till rättegången, så stod det bara ord mot ord. Pappan sa att allt hade blivit bättre, och jag sa tvärtom. Pappans advokat hade "bevis" i form av utdrag från soc och medlare osv., där pappan på våra möten suttit och sagt att allt skulle bli bra, precis som han gjort nu det sista.

Till saken hör, att jag hade bevis som motsade allt detta. Bevis på hur verkligheten såg ut, men min advokat tog inte fram ett enda bevis. Under 4 års förhandling, så kom inte ett enda bevis in från min sida!
Min advokat hänvisade hela tiden till, att det "inte var relevant"

Är det något som är relevant i en rättegång, så är det väl just bevis????

Min advokat sa att det var alldeles för gamla bevis, eftersom det inte hade hänt inom den senaste månaden. Men att det hade hänt upprepade gånger under de 4 tidigare åren hade ingen betydelse? (Jag har alla bevis kvar, tänkte visa några senare idag ev.)

Jag fick kalla in vittnen. Jag hade min far, min man, min bästa kompis som alla vittnade om att det inte fanns någon som helst kommunikation, de vittnade om hur pappan vägrade prata med mig och hur han lämnade lappar till mig via Naomi när jag stod brevid. Hon var då 5-6 år.
Detta hade ingen betydelse, för de var alla "jäviga" Alltså partiska. Hur ska man få tag på ett vittne som inte är partiskt i en sån situation? Ska jag be en främling på gatan se hur det går till, och sen be den personen vittna?

Hela första domen, som allt efter det har baserats på, även beslutet om ett amerikanskt pass, togs grundat på ord mot ord. Inga bevis.
Till och med den advokat jag har idag blev totalt chockad när hon och en kollega hade gått igenom allt material och till sin fasa sett att inga bevis lagts fram! Hon däremot har kallat in allt! Från 2005 och framåt. Helt rätt tycker jag.

Efter att domen kom 2009, och nästa tvist drog igång 2010, så bytte jag advokat. Jag tog då den som hade allra bäst rykte i hela Karlstad, och som alla rekommenderade. Nu måste det ju bli bra, tänkte jag.

Men ack så fel jag hade.
Väl upp i rätten i april i år, så satt hon där och stammade, visste inte vad hon skulle säga, tog inte upp ett enda bevis, tog inte upp något av alla de anledningar jag hade att tro att han skulle behålla min dotter i USA. Jag själv fick prata för att få fram något av det jag ville ha sagt!

När jag bönade och bad domaren om att få visa bevis, så sa han att allt sånt måste ha kommit in innan förhandlingen. Varför hade inte min advokat meddelat mig om detta??? Hon hade ju alla bevis, varför hade hon inte skickat in dem???

Det var t.o.m min advokat som föreslog samarbetssamtal, något som jag absolut inte ville!!

När jag var nära på att förlora vårdnaden om min dotter förra året, enbart baserat på totalt värdelösa advokater, så bytte jag illa kvickt. Med hjälp av er läsare fick jag tag på en riktigt vass advokat, som efter att ha gått igenom allt material inte kan begripa hur jag någonsin kunnat förlora. Hon säger själv att mina tidigare advokater inte har skött sitt jobb alls.
Den advokat jag har idag, gjorde mer för mig under ett telefonsamtal på 5 minuter, än vad mina tidigare 2 hade gjort för mig under 6 års tid.

Innan jag drogs in i hela den här härvan, så trodde jag på rättssystemet.
Jag trodde, att bara man var ärlig och hade bevis, så skulle allt ordna sig till slut.
Så är det inte.
Har du otur och råkar få fel advokat, så kan du hamna vart som helst. Hela ditt öde ligger i deras händer.

Ja men...så här liksom.
Vi var inne i stan, och bestämde oss för att gå och ta en fika.
Efter att ha stått och valt mellan alla godsaker en stund så bestämde vi oss för vad vi ville ha.

Tjejen i disken frågar:
"-Vad får det lov att vara?"

"-Ja, vi tar 2 kaffe, 2 blåbärspajer och så 2 såna där, ja, vad heter de nu för tiden? Negerbollar?!"
säger jag, samtidigt som jag tittar upp och ser att det står en tjej till bakom disken.

Mörkhyad tjej. Som blänger surt på mig.

"-Öhhh, ja eller kokosboll kanske det heter. Eller, är det kokos i? Kanske kokosboll. Eller den där runda i alla fall. Med pärlsocker på. Den där mörka...."

Åhh. Kan jag inte bara hålla tyst. Alla mina försök att släta över det gjorde bara saken värre.

Vet ni om hur handikappad man känner sig när man inte har några händer?

Är det någon tex, som har funderat över hur i allsin dar man sätter in sina linser, när man har både fingrar och handflator inlindade i bandage?! (se här)

Svar: Det går inte. Helt omöjligt.

Som tur är så har jag en make som ställer upp och hjälper mig nu när jag är totalt handlingsförlamad.
Jag börjar verkligen förstå vad det är Chris Medina sjunger om, i sin big hit: What are words?

Varför?????

Varför i HELA friden ska det vara så förbannat svårt att stava till ordet männsikan när jag skriver mina inlägg?

Alltså, det är ju sjukt!
Nu skriver jag hela detta inlägg utan att titta upp och rätta, så ska vi se hur många gånger det blir felstavat, ordet människa eller människor.

Det stavas ju, som alla vet. Männ-i-skor.

Inte: Männs-i-kor.

Det blir nåt helt annat!

Männsika, mänsikor, männsika, människor männsika, männsikor, ok. Nu tittar jag upp för att se hur det är stavat, och jag lovar. Jag har inte gjort mig till.

Ser ni?
En gång blev det rätt. En gång av 6. Fy vad kasst.
Jag får nog gå tillbaka till skolan, för det här går ju bara inte. Hur ska jag kunna bli författare som inte ens kan stava till männsika. Människa! För bövelen!

ÅÅÅÅHHHHHH!!!!

Medel-Svensson idag enligt Aftonbladet stämmer in nästan på pricken så som vårat liv ser ut.
Ok, kanske inte de exakta jobbet, vi har en Ford inte en volvo, men i det stora hela. Ja. Det stämmer.

Och så läser man kommentarerna, och alla bara:

"-NEEEEEJJ! Hoppas jag aldrig hamnar där!"

Och då undrar jag: Varför?

Jag älskar mitt liv. Det är medel, men det är himla gott. Så länge man har en familj som man älskar och trivs med det man gör, så spelar det väl ingen större roll.........eller?

Kommer ni ihåg det här inlägget jag skrev häromdagen?
Här ser ni lite vad jag menade med det.
Inte så illa liv i mina ögon ;)

Helt plötsligt, bland kommentarerna inne hos Lady Dahmer, så är det ett par stycken som länkar till den här artikeln.
En gammal artikel, från 2007, men otroligt aktuell just idag.

Jag bara skrattar när jag läser den!

En professor, som uttalar sig om att män är farliga för små barn. De borde inte lämnas ensamma med barnen förrän de är minst 3 år, behöver mamman en barnvakt ska hon hellre lämna dem hos mormor eller farmor, det är tryggare.

Ja, vad ska jag säga?
Vilket årtusende kom den här människan ifrån?

Gå in och läs artikeln bara!
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab

Jo, helt seriöst.
Något som jag inte tänker skriva om,
för jag vill inte ge det beteendet någon uppmärksamhet över huvud taget.

Men hon kommer att få gå med dumstruten en lång tid framöver, den saken är säker.

Idag har vi varit på besiktning. Av Nino.
1 och 1/2 års-besiktning.

Han gick igenom, helt felfritt. Inte en enda anmärkning.
Däremot så var han lite för duktig tyckte dom.
Han började springa runt och sparka boll där inne, och sparka boll "ska" barn inte behöva kunna
förräns de är 2 och 1/2....

Och han är ju nästan redan fullfärdig fotbollsmålvakt. Vi väntar på ett samtal från Liverpool vilken dag som helst.

Nu är jag tillbaka från vårdcentralen. Det gick faktiskt lite bättre än väntat, tror läkaren hade skrämt upp mig lite innan.

Så här ligger det till.
Jag har haft exem på både fötter och händer under några veckor, som jag har kliat sönder tills jag blödde och det nästan intill blivit infekterat. Först trodde de att det var Sharlakansfeber, men efter prover o allt så visade det sig bara vara någon medfödd hudallergi.

Ingen salva har hjälpt, så för att få mig att sluta klia skulle de binda fast migh i en stol under veckas tid.
Nej då! Haha, trodde ni på den? :)

Däremot har jag fått linda in fötter och händer med stora bandage, som ska sitta på ända tills på tisdag.

Lite synd om mig är det. Känner mig väldigt handikapp.

Och ja. Jag hade dödsångest. Jag ser ju ut som en mumie nu ju.....
                 
                      

Om en liten liten stund ska jag iväg till vårdcentralen.

Ni kan aldrig gissa vad dom ska göra med mig?!!!
Jag vill inte!! Usch har riktig ångest. Hur ska jag klara mig?
En hel vecka också :(

Näej. Jag tänker inte tala om vad det är nu.
Ni får helt enkelt vänta och se. Annars kommer ni inte att tro mig.

Jag kan bara säga som så här.
Ni kommer att känna igen mig om ni ser mig på stan.


                Den här bilden hade absolut ingenting med inlägget att göra. Men fin var den...

Kolla in.
Jag kan inte längre förneka det. Hur gärna jag än skulle vilja dölja det nu, så går det inte längre.
Det sticker ut under tröjan, stramar under huden ja, snart kan ingen människa undgå att se det.

Jag har börjat träna!

Jo, det är sant. Idag började jag. Eller ja, egentligen förra veckan. 1 gång. Och så en gång idag. Men ni ser vilket resultat! Snart har jag nått mitt mål, beach 2012, here I come!

Detta, mina vänner, är resultatet av 20 minuters crosstraining, 50 situps (jaja, jkanske inte just detta resultatet då, ordmärkare), och 50 armhävningar. (47 om ni ska vara så pjåkiga, orkade inte de sista 3)
Jag är grymt stolt över mig själv!

Allvarligt alltså!
Jag visade er häromdagen hur begaistrad lille Nino var i Liverpool, men på bara några dagar har det ju gått totalt överstyr.

Igår stod han här hemma och gallskrek när jag hade slängt in hans Liverpool-tröja i tvätten och han var tvungen att ha på sig en annan. Han hade då haft den på sig i 3 dagar i sträck....

Så fort han har på sig den tröjan, och kanske en långärmad över, så sliter han i kläderna för han ser inte Liverpool-märket.

Igår kväll vägrade han somna på kvällen, ända till hans hade tröjan med Liverpool på sig. Jo då, han sover med den utanpå pyjamasen. Plus att han har deras märke på nappflaskan, och den ska han hålla i ända till han somnar.

När vi skulle lämna urvuxna kläder till nufödda Celine, så råkade det ligga en Liverpool-tröja överst i påsen. Gissa vem som tog ur den ur påsen och gick därifrån?

Och nej, det är inte så att han har haft mycket med deras märke på. 2 tröjor och en nappflaska. That's it!

Herregud, vart ska det här sluta????

Ser på Aftonbladet nu att diskussionen kring barnmodeller fortsätter, och har tagit ny fart nu efter att den nya serien har börjar på tv 3.

Jag har inte sett något avsnitt själv, så jag har svårt för att säga varken bu eller bä, men efter det som visas i klippet nedan så verkar det ju helt sjukt!
Raka benen på sitt barn tycker jag väl i och för sig inte att det är någon jätte big deal. Jag skulle själv inte förespråka det, men det finns värre saker (tex detta)

Att låta sitt barn bli fotomodell är en sak, men att träna upp dem i poser och tvinga dem att göra sig till och sminka sig och än det ena än det andra är bara sjukt!

Ska barn fotas ska det göras i naturlig miljö med naturliga poser.
Som tex för ett klädföretag, klä på dem kläder och släng ut dem i lekparken. Sånt tycker jag är ok.
Det uppdraget Naomi fick (eller skulle ha fått) var för ett matföretag. Hon skulle ha ätit spaghetti tillsammans med en kille och det skulle ha påminnt om scenen ur Lady och Lufsen.

Att ett barn kan drömma om att bli fotomodell är väl lika naturligt som att en pojke (tex) drömmer om en karriär som fotbollsproffs. Sen beror det väl lite om hur gammalt barnet är? Kanske inte ska ta det så allvarligt när det är en 3-åring som säger det, men en 10-11 åring vet väl lite vad det vill?

Men som dessa mammor verkar bete sig är inte ok.
Att bete sig som dessa mammor gör är i samma klass som pappan som tvingade sin son att gå hem efter att spelat dålig innebandy.

Alltså fruktansvärt!
Men det finns ett mellanting. Tyvärr är det bara det negativa som visas upp.

Hur skulle det se ut om vi inte hade några barnmodeller?
Hur skulle blöjreklamen gå till?
Eller com hem reklamen utan tvillingarna?
Eller barnkläder för Polarn & Pyret?

Det är också modeller, men folk tänker inte på det, utan bara på de extrema fallen.

Måste bara hjälpa den här tjejen med hennes efterlysning.

Hon och hennes kille bestämde sig att sälja sina hundar när de väntade barn, och hittade efter mycket om och men en tjej som verkade bra åt hundarna.
De skrev kontrakt på en månads prövotid, funkade det då så skulle hon betala för hundarna.
När månaden gått vägrade hon betala, och Sophia och hennes kille hade bestämt att de ville ha tillbaka sina hundar.

Kvinnan vägrar lämna tillbaka dem, och troligtvis har hon sålt dem vidare!

Ingen vet vart de finns, eller om de har det bra.

Läs mer om detta på hennes blogg:

http://minbebis.com/blogg/mamasophia/blocket-annons/

Jag kan lätt sätta mig in i hennes situation, då vi lämnade bort våran Sharona när jag blev gravid, och det slutade i katastrof minst sagt. Som tur är har hon det bra där hon är nu.

Helt sjukt hur vissa människor har mage att bete sig!!!
Hjälp henne hitta sina hundar, sprid detta vidare!!!
Någon kanske vet något.

                                                     
                                               

Igår satt vi här hemma runt matbordet och åt middag.
Jag visade Jonas veckomenyn som jag hade gjort för denna veckan, och frågade honom om den dög.

Jo då, det blev bra, tyckte han, och så la han ifrån sig papperet och vi fortsatte äta.

Vi börjar prata om något annat, och fortsätter äta i godan ro.
Efter en liten stund tittar jag upp ifrån tallriken (nu får ni tänka er allt i slow motion) och ser något ligga vid sidan om mig på bordet som jag inte kände igen.

Vad är det där? tänker jag, och ser något gult och något vitt och något som ser ut som....som....Nu börjar det gå upp ett ljus ( hihi, ett ljus :) ) för tröga lilla mig.

"-Vad fan! Det brinner ju!!!!"

Jag rycker åt mig det som är kvar av papperet och slänger det i diskhon, och det var bara tur i oturen att det inte tog sig i duken för då hade det kunnat sluta illa.

Jonas hade lagt listan över värmeljuset, så det hade tagit eld.
Jag tycker det är lite taskigt faktisk. Om inte menyn passade så hade det ju räckt med att säga till....han behövde ju inte elda upp det!

Igår såg vi på en film som heter Mockingbird don't sing.
Filmen är baserad på en verklig historia som utspelar sig på70-talet,om en liten flicka som blir instängd och fastkedjad i ett rum från 1 års ålder. När hon är 14 så räddas hon,och sen får man följa hennes kamp tillbaka till ett "normalt" liv.
Intressant och sevärd film.
       
                                          

Även om den utspelar sig på 70-talet, så får man ännu en gång en insyn i hur dåligt samhället fungerar när det gäller människor i kris.

Faktum är att jag under många år har funderat över att bli stödfamilj åt barn som har det svårt, och efter att ha sett denna filmen blir jag ännu mer övertygad om att jag vill det.

När jag var på arbetsintervjun förra veckan, så berättade killen att han hade fosterbarn, och han var mycket insatt i hur det fungerade. Han trodde jag skulle passa för det, och rådde mig att kontakta honom för hjälp om det skulle bli aktuellt, så skulle han hjälpa mig.

Frågan  är bara när man är säker på att man är redo för det?
Man vill  ju inte ta sig an ett barn och sen ångra det, då blir det ju ännu värre.
Har ni några erfarenheter av detta, hör gärna av er i så fall.

Nu har jag hållit på i flera dagar och ändrat i min design,så  jag kan inte ens släppa det när jag sover.
Två nätter i rad har jag drömt om stilmallar och kodmallar, tror det är dags med en brejk då eller vad tror ni???

Har tyvärr gjort ett fel i kodmallen nånstans som måste fixas först, det är därför länkarna i menyn ser ut som de gör  just nu.

Har i alla fall fått iordning påen ny kategori, länkbyte, så är ni intresserade, maila mig eller lämna en kommentar.

Igår skulle vi beställa hamburgare från grillen.

Jonas: "Vad vill du ha?"

Jag: "En 90-grams ostburgare"

Jonas: "Bara det? Inget mos?"

Jag: "Nej, bara en hamburagre. Jag är inte så hungrig."


Jonas åker ner och hämtar, och kommer tillaka 15 minuter senare.


Jag: "MÄH! Varför beställde du bara mos till dig själv?"

Jonas: "Men du sa ju att du inte ville ha???"

Jag: "Ja men då visste jag ju inte att du skulle ha, nu blir jag ju läskad ju...."


När vi har ätit upp...


Jag: "Varför beställde du bara en 90-grams till mig, den blev jag ju inte mätt på?"

Jonas: "Men du SA ju att du skulle ha en 90-grams!!"

Jag: "Ja....men då var jag ju inte hungrig. Det är jag ju nu. Hallå! Du får ju tänka när du beställer"

Ska man behöva förklara allt??

Insåg att jag har dåligt med information om mig själv och min bakgrund på bloggen, så tänkte därför börja dagen med att berätta vem jag är.

Jag är född och uppvuxen nere i Lysekil, där jag bodde med min mor och far och mina 3 syskon. Jag är yngst i en skara av 4 barn, har en syster som är 40, och 2 bröder, 38 ooch 34 år.
När jag var yngre så spenderade vi stora delar av året med att resa, kan inte minnas att det var många jular och nyår som spenderades i Sverige. Innan jag var 10 år hade jag bilat runt i större delen av Europa, varit i Barbados, Florida och turkiet mm. Detta tror jag har format mig mycket som människa, att man har fått uppleva olika kulturer.



När jag var 15 år som hände det en del som resulterade i att min värld vändes upp och ner. Utan att behöva gå in på detaljer, så slutade det med att vi var tvungna att flytta ifrån vänner och tryggheten i Lysekil, och flytta upp till urskogarna i Dalsland. Jag fick byta skola mitt i 9:an.
Jag tappade intresset för skolan, skolkade mycet och hade en del problem hemma.
Detta minns jag som en svart period i mitt liv.


När jag slutade gymnasiet började jag jobba på ICA och skaffade mig en egen lägenhet. Det var i denna veva, när jag var 19 år, som jag träffade en amerikan och blev kär. Pendlade fram och tillbaka mellan Sverige och USA, blev med barn när jag var 21 år och fick Naomi i maj 2001. ♥

Därefter har mitt liv präglats mycket av vårdnadstvisten osv, det tänker jag inte gå in på här utan det får ni läsa om HÄR om ni vill.

Jag uppfostrade Naomi ensam under de första åren.
2002 öppnade jag en egen firma i form av frenchaise till Glitter. Denna drev jag ensam under 5 års tid, vilket var väldigt roligt och lärorikt.

Jag bodde i en stor 3:a inne i Åmål, bara jag och Naomi.


2005 blev jag ihop med Jonas, som jag hade känt i 11 år innan vi fick upp ögonen för varandra.



Vi flyttade ihop och var på väg att köpa hus, när det plötsligt tog slut. Detta var i oktober 2006, och min andra svarta period i mitt liv tog början.
Inom loppet av 6 månader så förlorade jag Jonas, blev av med jobbet, fick utomkvedeshavandeskap (läs om det här), krockade med bilen 2 (!) gånger, var uppe i rättegång för vårdnaden om min dotter, lägenheten fick vattenskada...ja, jag kan fortsätta länge.

i början av 2007 kom jag och Jonas ihop igen, och vi bestämde då för att börja på ny kula helt och hållet, så vi flyttade till lägenhet inne i Karlstad.


Vi förlovade oss i september 2007, köpte våran hund Sharona i dec 2007, fick ett nytt utomkvedes i februari 2009 (läs om det här), blev med barn i september 2009, köpte och flyttade till hus 2010, fick Nino juli 2010.




Och ja. Här är vi nu. :)
I korta drag.

Nu kanske ni känner mig lite bättre, undrar ni över något så får ni jättegärna ställa frågor, men gör det gärna under detta inlägg då.


Gillar ni min blogg?
Följ mig gärna på

Varenda människa borde ha en 1-åring hemma hos sig minst en timme varje dag.
I alla fall en sån 1-åring som jag har, för han förgyller livet på så många sätt att det inte går att beskriva!

Ända sen han var nyfödd så har vi fått höra att han ser så nöjd ut med livet, han har sån livsglädje så det verkligen lyser om honom, och det syns att han älskar livet.
Sånt smittar av sig! ♥

Han kommer fram spontant och kramar om en. När han ser att min mat på bordet är varm så blåser han på den åt mig. Hittar han skräp på golvet så går han och slänger det i soporna bara för att sen hämta mamma eller pappa och visa hur duktig han är. Hela dagarna går han runt och ger High Five till alla. Han är bara 1 år men han har redan störtskön humor, han gör roliga grimaser och sätter kastruller på huvudet, strumporna på händerna och dansar mer än gärna till allt som har tempo.

Han är en riktig pajas som älskar att få folk att skratta och en livsnjutare ut i fingerspetsarna.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att han alltid kommer att vara en sån glädjespridare.

Nu har min lilla blogg fått en alldeles egen facebook-sida, så nu kan ni som vill följa mig där.
Klicka här för att komma till sidan >>

Idag fick Nino träffa sin nya kusin för första gången, och jag vågar nog säga att det var kärlek vid första ögonkastet. ♥
Om vi någon gång lyckas med att få ett litet syskon till till honom, så tror jag han skulle bli en fantastisk storebror.
Eller vad tror ni?

GAAAAAHHHHHHHH!!!!

Det är det första som faller mig in när jag läser den här sjuka artikeln om en mamma som köpt en fettsugning i present till sin 7-åriga dotter.
Inte nog med det, när dottern fyllde 6 fick hon ett presentkort på bröstförstoring som ska kunna nvända när hon fyller 16 år.

Jag har skrivit mycket i tidigare debattinlägg om rätten att få kalla sin barn fina, eller om barnmodeller och olika utseendeideal, men detta är nog ta mig fan det sjukaste jag läst på länge!

I mina ögon så förtjänar den här mamman inte ens att ha barn.
Att uppmuntra sina barn att skönhetsoperera sig måste vara bland det dummaste man kan göra som förälder, att sen göra det innan de ens är gamla nog att veta vad det innebär, jag det är inte bara idiotiskt utan rent utav helt hjärnbefriat!

                  
                                                             Bild tagen från Aftonbladet

Jag håller på att ändra en del i min bloggdesign som ni kanske har märkt.
Inga drastiska förändringar, men har gjort om lite i kommentarsfältet, flyttat datumet, tagit bort lite reklam, och ändrat lite färger och typsnitt, lagt in en widget med sidförslag längst ner.

Vill gärna höra era åsikter om vad ni tycker?
Hiss eller diss?
Förslag på någonting mer som borde ändras? Kanske något ni stör er på?
Eller något som inte märks i min webbläsare men som ni märker i era?

Funderar även på att byta ut min header, men jag vet inte riktigt. Vad tycker ni?
Vill ni att jag ska skriva lite tips på hur man ändrar i sin design? Jag kan inte mycket, men det jag kan delar jag gärna med mig av om intresse finns.

För övrigt, om någon är intresserad av ett länkbyte med mig så kontakta mig via en kommentar eller på min mail [email protected]
Ett krav är att ni har minst 200 unika besökare om dagen.

Om ni vill ha riktigt bra designtips till bloggen, så rekommenderar jag följande sidor:

Designa din blogg
Bloggstyle

Jag har nu dragit igång en ny tävling i samarbete med min barndomskamrat Johanna och hennes My Kidoo.




Kommentera detta inlägg med "jag är med" och gilla My Kidoo på FB för att vara med i tävlingen.
Glöm inte att ange e-mail adress!


Extra lotter i tävlingen!

Lägg till mig på BL, och gilla inlägget där.
Gilla min blogg på facebook.
Skriv ett inlägg på din blogg/facebook och länka till tävlingen.

Tävlingen pågår t. o. m 30 januari


TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Nä jag var på arbetsintervju igår, så kom vi in på att diskutera hur samhället fungerar, som bland annat socaltjänsten, BUP osv. (Fråga mig inte hur vi kom in på det, lång historia)

Ni som följer mig vet ju hur besviken jag är på allt som har med detta att göra.
Det är sjukt egentligen, för när man hamar i en krissituation, så tror man ju att det ska finnas något slags skyddsnät, någon som kan fånga upp en och hjälpa en när man håller på att bryta ihop.
Det finns det inte.

Det är sjukt. Jag har ju förstått länge att det inte fungerar som det ska i vårat samhälle, men det var ju först i somras när jag trodde att jag skulle förlora min dotter för gott, som jag förstod hur illa det verkligen var.
Jag fick inte hjälp någonstans.
Jag ringde min advokat, hon visste ingenting. Jag ringde polis, socialtjänst, BUP, ambassader, UD, tidningar, tv, jag kontaktade upp emot 40 olika advokater, ingen visste någonting. Ingen kunde ens ge mig råd om vad jag skulle göra eller vart jag skulle vända mig.
Jag fick själv försöka komma på en lösning, inte ens min dåvarande adokat hade några råd att ge.

Till slut, tack vare bloggen, kom jag i kontakt med den advokat jag har idag, hon var kunnig, men då var det ju tyvärr redan för sent.

Det skrämmande med detta är att man inser vad inkompetenta våra statligt anställda är.
Jag vill ogärna dra alla över en kam, visst finns det säkert de som är duktiga på sitt jobb och som engagerar sig, men det var svårt att hitta när det verkligen behövdes någon.
De 2 advokater jag hade innan den jag har idag, har begått så många fel så jag hade nog lätt kunnat stämma dem bägge två. (Jag ska berätta om det någon annan dag.)

Jag har ju berättat tidigare om hur många fel som begicks under den första vårdnadsutredningen vi hade, nu har det dömts till en ny utredning som ska vara klar i april.
Den har inte ens påbörjats än, trots att beslutet kom för över en månad sen.

Är det inte meningen att den ska göras grundligt och att det då kan vara ganska bråttom?

Det enda mötet vi varit på sedan domen kom, var det här, och det mötet kallade jag till.
Det var ju samma sak med samarbetssamtalen vi gick på. Beslutet om samarbetssamtal kom i april, och skulle vara färdigt i november. Vi var på 2 (!) möten sammanlagt, och det var i oktober. 1 månad innan redovisning skulle lämnas in. Till råga på allt var det jag som fick ringa och tjata på att det skulle kallas till möte där också.

Troligtvis kommer det väl att bli så även denna gången, att jag måste ringa och tjata och ligga i, eftersom det inte verkar hända något annars.

Ska det få gå till så här?
Är det den som behöver hjälp som ska behöva ta allt ansvar själv, bara för att de som faktiskt har det som yrke att hjälpa till inte är kunniga nog, eller inte säger sig ha tiden?

Inte konstigt att samhället ser ut som det gör.

                                                                                                                     
                                                                                                                        

Relaterade inlägg:

I slutändan tillhör inte våra barn oss, utan staten.
Samarbetssamtal
Kan en socialarbetare bli "för involverad"?


Har du några frågor? Ställ dem här.

När vi köpte vår nya säng förra månaden, så fick vi en bonuscheck att handla för å Sängjätten.
Idag åkte vi dit och spenderade dem.
Vi fick tag på 2 nya prydnadskuddar, 2 set med sängkläder och handdukar.

Vårat bröllop gick ju i rött och vitt, så det passar ju bra att hela inredning här hemma går i samma färger...:)


                                                                                                                           

Tror bestämt att vi har en blivande inredningsarkitekt i huset.
På vardagsrumsbordet har vi 2 krukor som det vanligtvis brukar sitta såna där runda blomväxter i.

Nino insåg dock, att det går lika bra att plocka ur dom och sätta dit 2 vanliga bollar.
Ja. Varför inte?



                                                                                                                   

De senaste dagarna har jag hjälpt min kära man med att göra en hemsida till hans firma, och vi är inte färdiga än på långa vägar, men vi har i alla fall kommit så pass långt nu att vi kan bjuda in er att kika.

Vi hade turen att hans domän fanns ledigt, så sidan ni ska söka på heter alltså:

http://sveabyggstallningar.se/

Gå in, kika runt, lägg det på minnet tills ni behöver en ställning, och framför allt LÄNKA VIDARE! :)



                                                                                                                          

...Och jag vaknar upp och känner mig sjuk.
Huvudvärk och hängig.

Kan ge mig fanken på att det är våran andra dator som har smittat mig!
Den har fått ett virus, och jag satt där igår hela kvällen och försökte få den att må bättre.
Det är tacken det! 

                            

                                                                                                                   

Eller förresten. Glöm det!

Due to dagens bloggtorka lite grann, så tänkte jag att ni skulle få hjälpa mig lite.
Vi kör alltså en klassisk Frågestund.

Jag vet att jag har fått en del frågor på kommentarer tidigare, särskilt gällande vårdnadstvisten osv, men jag är ju skitkass på att svara på kommentarer jag fått (Skäms på mig!).
Därför tänkte jag att ni nu kunde få ställa era frågor under detta inlägg, och så ska jag försöka sammanställa dem till ett inlägg när och om jag får ihop tillräckligt många.

Så fråga på, vad det än rör. Jag har inga hemligheter. Eller har jag???



                                                                                                                   

Här har jag gått hela veckan och vetat om det, men inget fått säga.

Jag har blivit faster!! ♥

Världens finaste lille Celine (?) föddes genom kejsarsnitt i söndags, och idag fick vi träffa henne för första gången.
Nu blir jag sugen, vill ha en liten!

Tänk att man kan vara så liten och söt ♥
 
 

                                                                                                                

Jag har hittat en ny sida till er som vill ha fler besökare till eran blogg.

När man blir medlem på den här sidan, så måste man besöka sju andra sidor, varav sex är andra medlemmar (bloggare oftast). Den sista är en sponsorsida.

För varje sida du besöker, får du en kod som du ska ange, och när du har besökt alla sidor, så kan du bli medlem.Det hela tar bara några minuter att göra, och ska bara göras en gång.

Det bästa med den här sidan är enligt mig, att du måste besöka de 7 sidorna i 1 minut för att få koden, och det räcker inte att öppna weebläsaren och sen surfa runt, utan du måste faktiskt stanna på sidan, och på detta sätt får du inte bara fler som faktiskt läser din blogg, utan du kan även hitta ny favoriter själv också. :)

Testa genom att klicka på länken nedan.






                                                                                                                           

Försöker hjälpa min man med att göra en hemsida till hans firma.
Har jobbat nästan dygnet runt med det nu det sista.

Problemet är bara, att det är förbannat svårt att jobba med någon som sitter och tafsar på en hela tiden!

Jag kan förstå att han tycker jag är oemotståndlig i min nya, otroligt sexiga morgonrock, men allvarligt...
Det går inte att jobba med någon som sitter och slickar en i örat, tafsar en på brösten och nyper en i ändan hela tiden!!!!


                                                                                                                       

Jag vet inte vad ni tycker, men i mina ögon är den här ungen redan riktigt riktigt hjärntvättad!
Så fort det är fotboll på tv:n, så skriker han högt:
"-POOOOOLLL!! och klappar i händerna.

Precis innan klippet nedan, så stod han och skrek mot handduken:
"Boll! Pooooollll!!"

Ja, vad ska man göra?
Morfar försöker få honom att hålla på Arsenal, men jag tror redan det är kört..
Se själva vad jag menar.

När jag var i 18-årsåldern så brukade jag och mina kompisar hänga på en krog i Åmål som hette La Vegas.
Varje helg var vi där och drack öl, och för det mesta brukade jag även sitta vid blackjack bordet och spela. Jag var inte så duktig, min bror däremot var ganska grym och brukade sitta och prata med killen som jobbade som dealer varje helg.

En helg var mina 2 kusiner från Kil nere och hälsade på, och vi var ute och promenerade en kväll, och gick då förbi La Vegas. I fönstret fick de då se killen som jobbade som dealer, och säger:

"-Kolla, där är ju Ola"

Då visar det sig att killen som jag och min bror har suttit och pratat med varje helg i flera veckor faktiskt är släkt med oss!
Eller ja, inte blodsligt släkt, men han är halvbror till våran kusin....Lite invecklat, men de kusinerna som var och hälsade på den helgen, det är deras halvbrors halvbror, så de kände honom inte särskilt väl.
Däremot så blev ju jag väldigt nyfiken, sprang direkt in till blackjack bordet och sa:
"-Vet du om att vi är släkt?"

Och efter den dagen så har vi hållit kontakten, och han är faktiskt en av de "kusiner" som jag har haft mest kontakt med under åren.

Kul historia va? :)

                                                                                                       

Idag kan man läsa på nyheterna om att polisen här i Värmland tog hjälp av en sierska i sökandet efter en försvunnen man.

Jag tycker inte att det är något fel med detta.
Ännu en gång är det människors skräck för det okända och övernaturliga som får dem att döma olika livsstilar.

Denna gången ledde det inte polisen till den försvunne mannen, men jag skulle inte bli förvånad om det senare visar sig att han kanske befunnit sig i det huset som hon sa.
Jag kan inte riktigt se felet i att polisen använder sig av sierskor? Hade det varit någon av mina nära och kära som var spårlöst försvunnen, så hade jag gärna sett att de använde sig av alla medel för att hitta personen.

Jag har faktiskt en bekant som gick till en sierska en gång och det hon sa stämde precis. Tyvärr om jag får säga så. Jag tänker inte gå in på vad det var, men efter den händelsen så tror jag på det.

Vad tycker ni om detta? Är det rätt eller fel att utnyttja sierskor i polisarbete??

        

                                                                                                                            

Vi var nere hos mamma och pappa i lördags.
På kvällen skulle vi värma Ninos välling, och får då se att de har köpt en ny mikrovågsugn.

"-Den där är inte alls så bra som den förra" beklagar sig mamma. "Jag funderar på att byta tillbaka till den gamla"

"-Jaha....? Men varför köpte ni en ny om den gamla fortfarande fungerar då?" undrar jag.

"-Jo men den förra var så skitig och flottig, den kändes ofräsch helt enkelt"

"-Okeeeejjj.......Ni funderade aldrig på att bara tvätta den?"

Jag ser hur ett ljus går upp för mamma.
"-Ja, nä...öhhh....nää, den tanken slog aldrig varken mig eller Fille faktiskt!"

Om någon nånsin klagar på att jag är bortskämd, så har ni här svaret.
De här människorna uppfostrade mig.




                                                                                                                                       

Har lekt lite med photoshop idag.
Tog lite bilder från i somras på våran vackra rosenbuske i trädgården.

Har inte lärt mig det där riktigt än, men övning ger färdighet.
Här ser ni lite före/efter bilder.

 

  

Min mamma sa till mig när jag var yngre, att hon ibland kunde sakna oss barn som vi var när vi var små.
Jag kunde aldrig riktigt förstå vad hon menade, vi är ju fortfarande här, varför saknar hon oss då??

Först när man får egna barn som börjar växa upp och bli stora, som man förstår vad hon menade.
Ibland när jag ser bilder ifrån när Naomi var liten, så kan jag sakna henne så otroligt mycket, som hon var då.

Min lilla busiga Naomi som 1-åring


                                                                                                                                

När jag klippte håret kort förra året, så insåg jag snabbt att det inte funkade eftersom mitt hår växer för fort.
Men ända sedan jag bestämde mig för att spara till långt igen så har det växt såååå sakta, så nu tänker jag testa med ricinolja.

Användning: Man masserar in lite grann i hårbottnen, låter sitta ca 30 minuter, sen tvättar man ut det. Kan behäva tvättas 2 gånger så det är väldigt fett.

Hur ofta: 2-3 gånger i veckan.

Resultat: Håret växer ca 5 gånger så snabbt som normalt, plus att det gör håret tjockare och friskare!

Finns att köpa: På apoteket, kostar ca 40 kr/flaska.

Först trodde jag inte på detta, men till och med damen i kassan på apoteket sa att det funkar jättebra. Googla gärna på bilder för att se före och efter.

Själv ska jag ta en bild på mitt hår idag, och sen lägga in resultat om några veckor så ska ni få se om det fungerar.

                 

                                                                                              

Jaha, så var det måndag igen, och dags att lämna Naomi hos sin pappa.
Har varit sån full rulle här hela veckan med nyårskalas och barnvakt åt Olivia, så det kommer att kännas tyst och tomt i huset nu när vi bara blir 3 stycken igen.

Ska försöka ta tag i sånt som vi ligger lite efter med i firman.
Nu är det ju faktiskt vardag igen, och vi går snabbt mot ljusare tider. :)



                                                                                                                                 

Ända sedan Naomi fick sitt (mycket efterlängtade) pass förra året, så känner vi en sån frihet att kunna åka iväg.
Det är en helt underbar känsla att faktiskt ha möjligheten att kunna få åka på semester med sina barn,
och inte känna att man måste lämna den ena hemma.

Vi letade efter en sista minuten weekend-resa till London nu i helgen, men hittade tyvärr ingenting....
Får bli någonting nu snart, kanske en kryssning?
Eller badhotellet i Danmark?
 London?
Eller varför inte en solsemester igen?

Det är ju redan 2 månader sedan vi kom hem från Dubai. Tänk vad tiden går!

Har ni några riktigt bra resetips?


En bild från Dubai, sightseeing i Doubledeckern.
För mer bilder från Dubai, se här.

                                                                   

Glöm allt snack om stage moms.
Här snackar vi barnmisshandel av högsta grad!

Man läser på nyheterna idag om en pappa som lämnat sin 10-åriga son ute i kylan, utan ytterkläder på sig, så att han skulle tvingas gå hem efter matchen.
Varför?

Jo. Han tyckte sonen hade spelat så dåligt på matchen!

En annan förälder har tagit på sig ansvaret och kört hem ojken, men hade det varit jag som hittat den pojken hade jag kört honom raka vägen till socialen! Vad sjuttsingen är det för en "förälder" som kan göra så mot sitt eget barn? Han hade ju kunnat frysa ihjäl!

Jag undrar vad som hände med den stackars pojken när han kom hem till sin pappa?
Vad händer idag när det har blivit så uppmärksammat?

Hoppas någon har ögonen på grabben, jag undrar vad hans mamma säger om allt det här?

Det blir ramaskri när en mamma anmäler sin dotter till en fotomodellskola, men pappor som beter sig så här är vardagsmat, skriker och gapar och pressar sina barn till det yttersta, men det hör man nästan ingenting om.

Fruktansvärt!



                                                                                                                      

Så ringde jag mamma för en stund sen för att kolla om det var ok att vi åkte ner och hälsade på dem idag.
Då svarar hon:

"-Jag anade att du skulle ringa, för det var en fågel som flög in i rutan förut..."

Ge dig nu!!!
Vad sjutton är det här???
(Se här vad jag menar)

Har det något samband med alla döda fåglar som ramlar ner från himlen och dör?
Erkänn ni med, det börjar bli läskigt??




Bild på en av de döda fåglarna i somras.

Och på tal om föregående inlägg, kolla det här.


                                                                                                                       

Idag diskuteras det om jordens undergång och eventuell existens av utomjordingar på Aftonbladet.

När man läser ibland kommentarerna under artikeln, så diskuteras det vilt om vad som händer när och om jordens resurser tar slut, ska vi förflytta oss till en annan planet, kommer vi att stöta på utomjordingar? osv osv.

Sen går diskussionen över till Guds existens eller icke-existens.

Jag tror personligen inte på Gud, däremot så tror jag på utomjordingar. Eller hoppas att de finns i alla fall, det är inte så att jag är övertygad och måste starta en kyrka för att övertyga alla andra om det.

En sak kan jag inte begripa, och ni får gärna svara mig på detta.

Att tro på Gud är helt acceptabelt, större delen av jordens befolkning tror på någon slags Gud. De startar religioner, öppnar kyrkor, begår massmord och startar krig, de vallfärdar för att sprida sitt budskap, om en man som sägs ha kunnat gå på vatten, gjorde vatten till vin, återuppstod från de döda, föddes av en oskuld. ja ni fattar vad jag menar? Detta är helt ok.
Att vara kristen och att tro på Gud är fint.


MEN.
Om du tror på utomjordingar och UFO:N, om du säger att du blivit bortrövad av utomjordingar eller att du sett ett ljussken på himmelen, om du tror på något övernaturligt över huvud taget, så blir du genast stämplad som ett FREAK.
Att det finns liv i rymden är väl inte så otänkbart? Att det kanske eventuellt varit här på vår planet är inte heller helt otänkbart, det finns ju många vittnen och bevis som faktiskt talar för detta. En hel stad (Roswell) har sett bevis för detta. Bland annat.

Vad jag vet så är det ingen som har sett Gud?

I mina ögon är det mycket troligare att det existerar spöken och utomjordingar, än att det sitter en Gud någonstans som har gjort Adam och Eva, eller att någon som hette Jesus en gång för 2000 år sedan återuppstod från de döda.

Vad tycker ni???

                                                                                                                             

Inatt låg jag vaken jättesent och tittade på det där programmet om busringning som går på 5:an.
En man busringer till en fiskaffär, och det svarar:

"-Välkommen till ***** fiskhandel"

Då säger busringaren:
"-Ja hej det är Gös-ta!"

GÖS-ta! Haha, fattar ni?
Jag skrattade så jag grinade! Tårarna sprutade och jag fick ont i magen, jag lovar.
Ändå hade jag legat och tittat på RAW innan, och knappt skrattat någonting....

Är man övertrött då eller???






För att höra när vi använde oss av Busring.se, klicka här.

                                                                                                                    

Ikväll har vi haft lite skönhetssalong här hemma.
Efter en lång tids tjat gick jag till slut med på att göra slingor i Naomis hår, som hon velat ha så länge.
Vi beslöt oss för att börja lite försiktigt, ingen drastisk förändring utan bara några nyanser ljusare än hennes normala hårfärg.
Tycker faktiskt det blev riktigt fint, vad tycker ni?


Jag testade H&Ms egna slingor, och blev väldigt positivt överraskad. Kan rekommenderas!
 
                                                                                                                                      

                         Till skillnad från häromdagens shoppingfiasko i Göteborg, så hittade jag en del fynd inne i stan idag.
När vi var på väg hem i bilen så säger Naomi:

"Jaha, nu springer väl mamma direkt in till datorn och ska blogga om vad hon har köpt förstås...."         

Ja, jag vill ju inte göra henne besviken, så därför tänkte jag visa några av fynden.
(Fast jag lagade mat först, så det var inte direkt in till datorn...)

2 toppar liknande den på bilden, varav en var röd, och de 2 jeansen. Samt lite örhängen.
Allt från Gina Tricot.





                                                                                                    

Vi har en liten konstnär här i huset.

Han målar sina vackra konstverk över hela huset, och han låter inte bristen på målardukar hindra honom.
Nej nej, en sann konstnär vet att hans konst passar överallt.

Som till exempel på hans fina nya pyjamas. En perfekt plats för hans verk.

Eller som i förra veckan, då han berikade vårat hem med sin konst över hela vår vita soffa. Och  vårat vita soffbord.

Vi låter honom hållas. För man vill ju inte gärna hindra barns konstnärliga utveckling.

                  

                                                                                                                  

Var tvungen att dela med mig av den här artikeln som man kan läsa på Aftonbladet idag.

En kvinna blev år 1928, då 16 år gammal, våldtagen av 3 män vilket resulterade i att hon blev med barn.
Hon tvingades av sina föräldrar att adoptera bort sin dotter, men i 77 års (!) tid så bad kvinnan om en enda sak:

Att få träffa sitt barn, bara en enda gång!

En dag ringde telefonen, och det visade sig vara hennes dotterson. Han hade hittat henne via adoptionsbyrån och fått läsa hela historien om våldtäkten, men även fått reda på att hans mormor många många gånger skrivit till byrån i hopp om att få information om det barn hon tvingats lämna bort.

Han sökte på hennes namn i tron om att hon var död då hon var över 90 år, men istället fick han ett telefonnumer och ringde henne.

Idag har hela familjen träffats flera gånger, och i år firar kvinnan sin 100-åriga födelsedag.
Tillsammans med sin dotter och sina barnbarn.

Vilken lycka! Blev så rörd när jag läste denna artikeln. Om man önskar sig någonting tillräckligt mycket, så kan det ibland ske mirakel ♥
                                                                                                                         

Ja. Jag trodde det.
Eller, alltså. Jag försökte.
Jo, det gjorde jag, och jag står för det.
Min dotter älskar mig villkorslöst och jag älskar henne villkorslöst, men när vi handlade julklappar till henne i år, och vi köpte den där 32 tums LED:tvn och den nya dvd-spelaren till, henne, så tänkte jag inombords:

"Gud vad hon kommer att älska mig nu!"

Och sen när nyårsafton närmade sig och vi hjälpte henne med ett bidrag så hon skulle få köpa den där nya mobiltelefonen som hon trånat efter så länge, så kom den där tanken igen:

"Hon kommer att tycka att jag är världens bästa mamma!"

Och jo, samma bakomliggande tanke hade vi nog när vi köpte ett playstation för några veckor sedan.

TJI FICK VI!

Jo. Visst blev hon glad. Hon skrek rätt ut av lycka när hon fick sin nya grejer.
Sen dess har vi i princip inte sett till henne.
Hon sitter i sitt rum, spelar spel, tittar på film eller leker med mobilen.

Kärlek my ass!



                                                                                                                                

Häromdagen såg jag en kompis på Facebook hade skrivit på sin status:

"Har inte kunnat sova nånting inatt på grund av Emil. Han har härjat utanför hela natten och fört sånt väsen så alla fönstrena i huset skakade."

Någon hade kommenterat statusen med:

"Jag vet hur det känns. Mina grannar är likadana, igår var det nära att jag ringde polisen för de förde sånt väsen, men man vill ju inte vara "den grannen". Hoppas han är tystare ikväll så du får sova."

Personen ifråga kanske borde läsa nyheterna lite oftare.....
                                                                                                                           

Den här bilden på Naomi togs när hon var två år, vid ett besök i USA.
Är hon inte sjukt gullig här??




                                                                                                                  

Mina barn i sina pyjamaser.
Eller nej, sina one piece.
Eller, kanske utklädda till teletubbies?
Eller barbapappa?

Jaja, vilket som.



                                                                                                                 

Jag skrev häromdagen, att vissa barn kan vara klokare än vuxna människor, och här mina vänner, här har ni beviset!
Man kan debattera könsfrågan fram och tillbaka till leda, men i den här diskussionen så håller jag med fullständigt.

Leksaker och kläder ska absolut inte delas upp i så strikta delar, där rosa gullegull är till flickor och allt blått och pangpang till pojkar.

En eloge till föräldrarna till denna lilla flickan!



                                                                                                                           

Jag har märkt att många med mig stör sig på skillnaden mellan att förolämpa en smal person, eller en överviktig person.

Jag läste en väns status på facebook igår, hon skrev så här:

"Hur många skulle säga åt en överviktig som sträcker sig efter en kaka "Ska du verkligen ta en kaka till, du som är så tjock"? Men ingen tvekar att säga: Du som är så smal, ta en kaka till – du behöver lägga på dig."

Varför är det ok att förolämpa någon som är smal, men inte en som är överviktig???

Många är de gånger jag har läst artiklar på aftonbladet, där de skriver om hur man ska gå ner i vikt, men aldrig berörs det motsatta problemet?
Träna; säger många.
Jovisst. Men det kan man väl säga till en överviktig person också om vi ska hårddra det.

På dagens förstasida av Aftonbladet kan man hitta inte mindre än 10 artiklar om hur man ska gå ner i vikt.

Känns väldigt konstigt, att man får inte säga till någon att de är fin, men du får säga att de är för smala, eller tala om för dem hur de ska gå ner i vikt....Dubbelmoral??



                                                                                                                                

Min bror kom på nyårsfirandet iklädd en mycket fin lila skjorta.
Inget med det, förräns jag och min syster insåg att min mors sjal gick i perfekt stil med min brors skjorta, och var bara tvungna att testa för att se resultatet.

Sagt och gjort.

Resultatet blev ju alldeles.....alldeles UNDERBART!


                                                                 Hey Baby.....How YOU doi'n?
                                                                                                                                 

Är det fler än jag som börjar tröttna på den här helylle världen som vi försöker skapa?

Där allt är svart eller vitt, där vi sätter upp förbud mot allt, ingen får begå ett enda misstag utan att folk ska kritisera, man får inte tycka eller tänka eller känna som man vill, får då är man en dålig människa?

Helst ska alla gå runt och bete sig som Underbara Clara, där hela livet utspelar sig som på små rosa moln, man är en riktig dundermamma som alltid lagar all mat från grunden, aldrig köper hämtmat, klär sina barn i genuskläder, odlar sin egen potatis, aldrig dricker en droppe alkohol så att barna ser det, går till lekparken varje dag, är med i föräldraföreningen på skolan, aldrig svär, aldrig höjer rösten eller bråkar med sina barn, utan på ett pedagogiskt sätt talar om när barnen gjort fel.

Fattar ni vad jag menar?

Självklart är det inget FEL på att vara perfekt.
Men jag tycker det börjar kännas mer och mer som ett tvång.

Inför jul så hör man överallt om kändisar som talar för "en vit jul till barnen".

Jättefint. Kanonbra. Jag håller med.
Till en viss gräns!

Jag tycker inte heller att julen ska vara en dag när man super sig full, och barnen får se det. Men måste den vara vit för det?
Varför skulle inte jag kunna få tag mig ett glas vin, eller lite äggtoddy, eller kanske dricka några öl när barnen gått och lagt sig?

So what om jag skriker på mina barn emellanåt,och bråkar med dom när de beter sig som bortskämda gnällspikar. Då får de gå till sitt rum, drämma igen dörren så det ekar i hela huset om de vill, och dra på musiken på max för att visa sina protester.

Jag gjorde det när jag var liten. Gjorde inte ni?

Har vi i våran generation blivit såna fruktansvärda människor så vi måste förhindra att våra barn får bete sig som vi gjorde?
Gå ut med kompisar utan att ta med sig mobiltelefonen. Det fanns inte mobiltelefon när jag var liten.

Jag säger för guds skull inte att allt var bättre förr, men det känns som det håller på att gå för långt, tycker inte ni?

Det står på Aftonbladet om en mamma som lät sin 9-åriga son åka tunnelbana själv, och hon fick massor av hatbrev ifrån andra folk som tyckte hon var "världens sämsta mamma!"

Jag tror att alla känner sina barn bäst, alla är vi olika och klarar av saker på olika sätt. En 9-åring kan vara mognare än en 20-åring, det beror ju helt på individen. Jag vet vuxna människor som inte klarar av att åka tunnelbana själva.
Borde inte de ha förmyndare då??


                                                                                                                        

Vi åt svärmors underbart goda smörgåstårta



Det byggdes kojor med barnen



Umgicks


Bror Björn och lilla Kajsa



Nino med farfar



Svärmor och Jonas



Jag och lilla Alvisen

Mysig nyårskväll. Lugn och jag mår tiptop idag-härligt! :)
Nu blir det kinamat och mys.