Det var bättre förr - Eller?
Är det fler än jag som börjar tröttna på den här helylle världen som vi försöker skapa?
Där allt är svart eller vitt, där vi sätter upp förbud mot allt, ingen får begå ett enda misstag utan att folk ska kritisera, man får inte tycka eller tänka eller känna som man vill, får då är man en dålig människa?
Helst ska alla gå runt och bete sig som Underbara Clara, där hela livet utspelar sig som på små rosa moln, man är en riktig dundermamma som alltid lagar all mat från grunden, aldrig köper hämtmat, klär sina barn i genuskläder, odlar sin egen potatis, aldrig dricker en droppe alkohol så att barna ser det, går till lekparken varje dag, är med i föräldraföreningen på skolan, aldrig svär, aldrig höjer rösten eller bråkar med sina barn, utan på ett pedagogiskt sätt talar om när barnen gjort fel.
Fattar ni vad jag menar?
Självklart är det inget FEL på att vara perfekt.
Men jag tycker det börjar kännas mer och mer som ett tvång.
Inför jul så hör man överallt om kändisar som talar för "en vit jul till barnen".
Jättefint. Kanonbra. Jag håller med.
Till en viss gräns!
Jag tycker inte heller att julen ska vara en dag när man super sig full, och barnen får se det. Men måste den vara vit för det?
Varför skulle inte jag kunna få tag mig ett glas vin, eller lite äggtoddy, eller kanske dricka några öl när barnen gått och lagt sig?
So what om jag skriker på mina barn emellanåt,och bråkar med dom när de beter sig som bortskämda gnällspikar. Då får de gå till sitt rum, drämma igen dörren så det ekar i hela huset om de vill, och dra på musiken på max för att visa sina protester.
Jag gjorde det när jag var liten. Gjorde inte ni?
Har vi i våran generation blivit såna fruktansvärda människor så vi måste förhindra att våra barn får bete sig som vi gjorde?
Gå ut med kompisar utan att ta med sig mobiltelefonen. Det fanns inte mobiltelefon när jag var liten.
Jag säger för guds skull inte att allt var bättre förr, men det känns som det håller på att gå för långt, tycker inte ni?
Det står på Aftonbladet om en mamma som lät sin 9-åriga son åka tunnelbana själv, och hon fick massor av hatbrev ifrån andra folk som tyckte hon var "världens sämsta mamma!"
Jag tror att alla känner sina barn bäst, alla är vi olika och klarar av saker på olika sätt. En 9-åring kan vara mognare än en 20-åring, det beror ju helt på individen. Jag vet vuxna människor som inte klarar av att åka tunnelbana själva.
Borde inte de ha förmyndare då??
