Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Januari.

Första dagen  i januari fick jag samtal från de som hade fått våran hund, att ägaren hade blivit skjuten (!) och kunde inte ta hand om hunden längre. Sharona var inlämnad på ett hundpensionat, så det var bara åka dit och hämta henne.
Säger en del om hur resten av året skulle bli.

Februari.

Fick en stämning om att Naomis pappa ansökte om ensam vårdnad för att få ta med sig henne till USA. Helvetsåret drog igång på allvar.

Mars.

Helt ok månad faktiskt. Lugn, förutom förberedelser inför kommande rättegång.

April.

Rättegång. Som gick åt hel***e

Maj

En hel månad av kämpande.
Samtal och besök på BUP socialen,media, polisen, Saknade Barns Nätverk, advokater, skola, kurator osv osv.
Förgäves.

Juni.

En månad i dimma.
Ny stämning om ensam vårdnad från pappan. Han menar på att jag kommer att försvinna med min dotter pga min namninsamling här på bloggen. Naomi åker till USA.
Första och enda gången i mitt liv som jag behövt ta lungnade tabletter den månaden.

Juli.

Naomi i USA. Den värsta sommaren i mitt liv. Oro, längtan, tårar.

Augusti.

Naomi kommer hem!!

September.

Datorlösa efter att Naomi blivit kontaktad av en pedofil och polisen gör utredning.

Oktober.

Samarbetssamtal. Naomis pappa åker till USA, Naomi hemma i 3 veckor.

November.

DUBAI!
Muntlig förberedelse i Tingsrätten.

December.

Beslut om vårdnadsutredning. Möte på socialen.


En kort sammanfattning av året som varit. Självklart har det varit många ljusglimtar också, men när jag tänker tillbaka kommer det att vara detta jag kommer ihåg mest.

VÄLKOMMEN 2012!
Hoppas du har ljusare tider att erbjuda.

                                                                                                                          

Undrar vem som har roligast egentligen, Nino eller Simba? :)

Hahahaha. Det är så roligt!

Jag var på vårdcentralen med Nino idag, och när vi satt i väntrummet så kom det ut en läkare som var på pricken lik Robert Gustafsson!

På pricken! HAHAHAHA!!

Ja. När han var yngre alltså. Och hade hår.

Han ser ut som han, går som han.... (Nu låter det ju som dopi do, jag vill ju va som duuuuu, se ut som du, gå som du...duuuu, det vill jag nuuuuu, fast det e inte den jag menar.).
Han till och med låter som han och beter sig som han.
Kommer inskyndades i väntrummet, lite hukryggad, (tänk er full robert gustafsson. Ja, nu säger jag inte att läkaren var full alltså, nej herregud nej!), huvet lite på sne, pratar lite si så där och stammar också.


Hahahaha, ja guuuuud så kul det var!
Jag kissade nästan ner mig av skratt!
Ja. Nästan alltså. Inte på riktigt. Jag kan ju hålla mig.
Men kul var det :D.

Men alltså. Åh.
Ni måste ju ha varit med för att fatta hur kul det var.

                             
                                                                    Hahaha.
                                                              Hahahahahahaha.
                                                          HAHAHAHAHAHAHAHA.
                                                                  Åhhhhhhh.
                                                            Vad roligt det var. :-)





                                                                                                                     

Att vara otrogen mot sin partner och ljuga om det måste vara bland det mest idiotiska jag kan tänka mig.
Jag har alltid sagt det, och upplevt det själv, att sanningen kommer alltid fram, förr eller senare!

Detta fick nu en gammal man bittert erfara, när han 99 år gammal hittade kärleksbrev från sin frus älskare. Som hon hade haft för nästan 70 år sedan! (se dn)

Stackars stackars man.
Jag lider verkligen med honom. han har nu, 99 år gammal och efter ett 77 års långt äktenskap, begärt skilsmässa från sin fru.

Vissa kan tycka det är dumt, att göra det så långt efteråt, men den som själv blivit bedragen vet, att det är inte otroheten i sig som gör ondast, utan lögnen.

Att det sen var 70 år sedan hon gjorde det har ju ingen större betydelse. Han fick ju precis veta det.

Den diskussionen hade jag med mitt ex, när jag fick veta att han hade varit otrogen mot mig under två års tid. När jag fick reda på det hade det redan varit slut mellan dem i drygt ett år, så han tyckte inte jag skulle bli så arg och ledsen.

I mina ögon gör det nästan saken värre. 

Vad tycker ni. Gjorde han rätt som tog ut skilsmässa efter så lång tid, eller borde ha ha "Stuck it out?"
                                                                                                                 


                                                                                                                                

Ni får ursäkta om jag låter trött när jag skriver, men det har inte varit mycket sömn här det senaste.
Nino har haft dryga 40 graders feber i 3 nätter nu, vilket medför att jag sover med ett element uppe på mig.

Han ska ligga uppe på mamma, helst slingrad runt halsen, och jaaa...
ni kan ju föreställa er hur mycket sömn man får då.

Alltså, den här debatten angående vargens vara eller inte vara.
Är det bara jag som tycker den är helt sjuk hela diskussionen???

Vem är det som tycker att de har rätt att gå in och bestämma över om att en hel djurart ska utrotas?

Jag kan förstå bönders frustration över att de blir av med sina djur, om vargar som kommer in på gården och tar deras får, hästar, kossor, hundar osv. Men skjut DEN vargen då, inte hela flocken.

Men den allra sämsta av ursäkter om du frågar mig, är jägarnas åsikt. Det är ju för bövelen jägarna som inkräktar i vargens revir, inte tvärtom!

Vi har varg utanför vårat hus, Jonas såg en livs levande i våras. Vargen ni ser i klippet nedan strosade omkring utanför min systers hus nu i november. Inte ett dugg rädd. Men tycker jag den borde skjutas för det?
NEJ!

Vargar har samma rätt att leva som alla andra djur. Punkt.           

             

                                                                                                                     

Det ska börja en ny serie på Tv3 som heter Stage Mom's. Det handlar visst, vad jag förstår, om mammor som hjälper sina barn att bli fotomodeller.

Detta är ju väldigt tabu i Sverige! Det verkar som om allting i detta land har blivit antingen svart eller vitt, och det börjar gå mig lite på nerverna faktiskt.

Jag håller med om att man kanske inte ska driva sina barn så långt som Gunilla i Svenska Hollywoodfruar gjorde, eller tvinga sina barn att ställa upp på sånt de inte vill.
Men det finns faktiskt ett mellanting.

Jag ser inte mig själv som en stagemom, men enligt vissa så är jag det. Jag har ju skrivit tidigare om Naomis drömmar om att bli fotomodell. Hon blev ju även antagen av Karlstad största modellagenturer för några år sedan, och fick ett uppdrag, men blev hindrad eftersom hennes pappa inte gick med på det. Fine, jag köper det.

Men jag har även fått en del kommentarer ifrån andra föräldrar som skriver att "barn ska inte vara modeller" osv.
Då tycker jag ändå det är intressant att dessa mammor som skriver detta, har bloggar FULLA med kort på sina barn!
Är inte det lite samma sak frågar jag mig då?

På ett vis så "säljer" du ju dina barn när du lägger ut bilder på dem på din blogg. Många tjänar ju även pengar på sina bloggar, pga folk som tittar på deras barnbilder bla.

Jag kan hålla med om att föräldrar som drar in sina barn i en fotomodellvärld, där allt handlar om utseendet, inte känns rätt.
Men just i mitt fall då, så handlar det ju inte om den sortens modell, utan reklammodell. Sånt som vem som helst kan bli antagen till, oavsett utseende. Alla barn ni ser i reklam på tv är ju modeller, vare sig det är för blöjor, eller tvillingarna i Com Hem reklamen.

Detta är min dotters högsta dröm, är det då fel av mig att hjälpa henne försöka uppfylla den, bara för att hon är ett barn?

När man läser på Lady Dahmers blogg idag, så tycker hon att mammor (antar att jag ingår i den gruppen) som hjälper sina barn med detta borde tvångssteriliseras.

Lady Dahmer om någon är väl en mamma som använder sina barn till att uppnå sitt eget syfte?

Jag bara säger, det måste väl inte vara svart eller vitt? Varför måste man döma alla efter de värsta?



                                                                                                                         

Relaterade inlägg:
Varför får jag inte vara fin?
"Mamma, måste jag se ut som en gris?

Min bror vid en strand i Florida

                                                                                                                                

Igår satt jag och Nino i stort sett hela dagen och tittade på gamla videoklipp.
Då hittade vi det här, som är ganska exakt ett år gammalt.
Nino, ca 4 månader, i klippet, sätter händer runt mitt ansikte och drar sig intill mig och ger mig en stor puss.

När han fick se det här klippet igår, så gjorde han samma sak. Sen var de Ige! Ige! flera gånger.
♥♥♥




                             

Att skriva är det bästa jag vet.
Jag har skrivit några barnböcker, som jag nyligen skickat in manus på till olika förlag och hoppas på att få publicerade. Jag har även drömmar om att få skriva en riktig bok nån dag. Inledningen till boken jag vill skriva har jag haft färdig sedan länge. Det är från en dröm jag hade för himlans många års sedan.

Jag sitter i vad som verkar vara en stor teater salong. Det är högt till tak, och stora kristallkroner hänger ner likt isdroppar från ett tak. Alla stolar utom den jag sitter på, står tomma. Jag sitter rätt så långt fram,  kanske fem, sex rader från scenen. Det är mörkt i rummet. Jag vrider mig ängsligt på stolen, samtidigt som jag stirrar fram på den stora, mörka, vinröda gardinen som täcker scenen. Allting i salongen verkar gå i samma mörka vinröda färg som gardinen, och det ger en överväldigande känsla av makt.

Plötsligt hörs ett SWUSCH!! i rummet, och gardinerna dras undan. Jag håller andan, för jag vet att det som händer nu, kommer att påverka mitt liv för alltid.

 På scenen ser jag fem män, som sitter med ryggen mot mig. De sitter uppradade brevid varandra, och det påminner mig om nån konsert med ett pojkband,, typ Westlife. De sitter på höga barstolar ser det ut som, såna som det går att snurra på. Plötsligt hör jag en mörk respektingivande röst som ekar i rummet. Det är Gud som pratar.

-Åsa! säger han. Du ser nu fem män som sitter på stolarna framför dig. En av dessa är Han. Han som kommer att förändra ditt liv för alltid.

Jag förstod inte riktigt vad Gud menade. Var det mannen i mitt liv, mannen jag skulle gifta mig med som han menade? Jag visste inte, men en lång tid framöver trodde jag att det var så han hade menat. Nu vet jag bättre.

-Jag vill att du pekar på en av dom. Du kommer att peka på den rätta, för inom dig vet du redan. fortsatte Gud.

 Hela rummet darrade när Gud pratade. Vad konstigt det var, jag som inte ens tror på Gud, och nu sitter jag här och lyssnar på honom.

Jag lyfte armen, och pekade på den mannen som satt näst längst till vänster, sett från mitt håll. Jag vet inte varför det blev just han, men det var min instinkt som sa att det var rätt.

Stolen som han satt på snurrade runt och han lyfte upp sitt ansikte och tittade på mig.

Jag satt som förstenad. Det var inte sant! Jag trodde knappt mina ögon! Det var ju han! Men hur kan det vara möjligt?!





                                               
Vad tror ni?

Hade ni blvit nyfikna på att läsa fortsättningen baserat på den korta inledningen?
                                                                                                                                

Vad är det som saknas på denna bilden?

                                                                                                                              

Idag är vi sjuka både jag och Nino. Hosta och feber innebär ingen ork.
Jonas jobbar så vi får helt enkelt klara oss själva.
Då blir det pyjamas på hela dagen, och mys under filten i soffan med barnkanalen på.



                                                                                                                                    

Som de flesta av er vet vid det här laget så ska det ju  pbörjas en vårdnadsutredning av familjerätten angående vårdnaden om min dotter.

Detta är ett beslut som tas av Tingsrätten, så att de ska få en rättvis bedömning gjord under en längre tid, inte bara en bedömning av vad de hör under själva förhandlingen.

Förra gången det gjordes en utredning om oss som föräldrar (2005) så var den enligt mig väldigt slarvigt gjord. Det enda de gjorde vara att träffa mig och pappan vardera och tillsammans ett X antal gånger, lyssnade på vad vi hade att säga, träffade Naomi (som då var 4 år) en gång i ca 15 minuter, sen gjorde de en bedömning efter det. Ord mot ord. Jag hävdade då liksom nu att gemensam vårdnad inte fungerade, pappan sa att det fungerade bra, de valde att tro på honom. Konstigt då att det pågår fortfarande?

I vilket fall som helst, så inför den här utredningen så hade jag höga förväntningar. Vi har redan varit på socialen flera gånger på samarbetssamtal, vi var där på mötet med Naomi förra veckan, och vi träffade dem även inför förhandlingen i våras.
Hela tiden samma utredare, så de är väl insatta i hur vår relation ser ut, att kommunikationen är lika med noll, de har träffat Naomi flera gånger och hon känner en del förtroende för dem osv osv.

När vi nu var där förra veckan så frågade jag när utredningen skulle dra igång på riktigt.
Då svarar utredaren att hon inte är säker på om det blir hon som får hålla i utredning, för att hon är "för involverad"!!

Hur kan man som socialarbetare blir för involverad?
Såvida du inte har en personlig relation till någon av de inblandade, vilket de i detta fall inte har.
Borde det inte bara vara positivt att hon vet allt och känner till hur det ligger till, så att det kan fattas ett rättvist beslut?
Istället för att det ska komma in någon ny nu, som inte vet sanningen, utan endast hör ord mot ord och man ännu en gång måste försöka förklara allt ifrån början?

När det gäller ett sånt viktigt beslut som vårdnaden om ett barn, så borde ju personen som tar ställning till det vara så insatt som det möjligen går!

Jag tycker ju det, gör inte ni?

Som det står på Aftonbladet idag angående frågan om ifall vi ska ha kvar nämndemän i riksdagen, där vissa tycker att det blir för dyrt och de är för oinsatta...det borde vara samma i detta fallet, eller?

Det sparar ju både tid och pengar.
 



                                                                                                                          

Idag ska jag ha en liten lektion här på bloggen.
Lektionen handlar om hur man gör när man står i kö.

Kanske en simpel grej kan ju de flesta tycka. Man ställer sig bakom de som var där före, väntar på sin tur, och de som kommer efter ställer sig bakom dig.

Jovisst. Kan du detta, så får du MVG i detta ämne av mig.

Nu är det som så, att jag allt som oftast har fått erfara att visa människor inte kan detta, som de flesta av oss lärde oss när vi var 2 år typ.

Därför ska jag förklara.

När du ställer dig i en kö. Säg att du är på ICA. (Det spelar förstås ingen roll vart du är, som de flesta förstår, men jag ville ändå förtydliga det), och det står 7 personer framför dig säger vi.

Åhhh, vad dryyyygt, tänker du säkert då. Vad lång kö.

Jo, jag tror att du tänker så, för det gör de flesta. Även de som står framför dig i kön tänkte säkert så när de ställde sig där. Även de som står nästan längst fram tänkte säkert så, eftersom de troligtvis har stått där längst.

När det sen Äntligen kommer en ny expedit och öppnar en ny kassa, och säger de efterlängtade orden:

"-Det går bra i denna kassan också!"

Det är här de ofta går fel.

Om du då tillhör den skara som står längst bak i kön, alltså den som stått kortast tid i kön, och ändå tycker att du har rättigheten att gå före alla andra och ställa dig först i den nya kön....ja då får du IG! Icke godkänt!

Inte bara icke godkänt, du borde nog göra en hjärnröntgen också får uppenbarligen har du tappat minnet totalt eftersom du helt plötsligt tyckte att du skulle stå först i kön.

Om du däremot, likt mig och många andra, inser att de som stod före dig ska ha företräde att ställa sig först i den nya kön, ja då får du fortsatt MVG.

Så. Hoppas ni lärt er något av min lektion, och att ni nästa gång ni ställer er i en kö tänker på det ni idag har lärt er, så blir världen en mycket trevligare plats. Och även shoppingen.

OBS! Detta gäller förstås INTE vid kölappar. Då är det först till kvarn liksom.

CLASS RELEASED!
  
                                                                                                                     

Idag vaknade jag och kände mig riktigt hängig. Förkylningen håller på att bryta ut, har ju varit på gång en vecka nu.
Blir väl som i fjol när jag låg helt utslagen på nyårsafton.

I år blir det andra året i rad som vi ska ha hem i stort sett hela tjocka släkten på nyårsmiddag. Hela min familj och större delen av Jonas familj, så vi blir ca 18 stycken. Det vankas svärmors underbart goda smårgåstårta, fyrverkerier, champagne, barnskrik, chips, godis mm.

Har ni några planer för nyårsafton?

Efter nästan en hel dag ute i vimlet på mellandagsrean, så kom jag bara hem med två nya tröjor. Båda från Gina.
Lite mitt eget fel, är lite för lat för att orka ställa mig i långa köer för att köpa en grej liksom.

Däremot så fyndade vi lite på Elgiganten, när Jonas skulle byta in stereon han fick av mig i julklapp, så tog han istället nya högtalare till datorn, så där tjänade vi faktiskt en hacka.

Älskar när man går ut och shoppar och kommer hem med mer pengar än man hade när man gick ut :)






                                                                                                                            

Jo. Faktiskt. Det har sina fördelar.

Vi har aldrig behövt tjafsa om hur vi ska dela upp julhelgen, som så många andra delade familjer.
Naomi är med min familj på julafton, och med sin pappa på juldagen.
Och alla är nöjda. :)

Tack amerika för att ni firar jul dagen efter oss, det underlättar mycket för mig!


                    Jag och Naomi på Liseberg i somras. Det är jag till vänster och Naomi till höger. Ifall ni var osäkra. :-)

                                                                                                                            

En man i Philadelphia gick runt och städade på gatorna, och precis när han skulle till att slänga en kartong så hörde han ett ljud, och inuti kartongen hittade han en nyfödd bebis!

Hon omhändertogs, och det konstaterades att hon mirakulöst nog mår bra trots att hon bara var 4 timmar gammal.

Många har hört av sig och vill adoptera flickan, men myndigheterna vill först och främst återförena henne med hennes familj????

Jag kan förstå att prioritet nummer ett är att hitta föräldrarna, för att ta reda på vad det är som har hänt. 
Kanske har någon mamma fått en förlossningspsykos? Kanske någon tagit ungen från mamman? 
Eller är det helt enkelt någon som ångrat sig och inte ville ha ungen, så de slängde den i soporna?

Ja, det finns många möjliga scenarion, så därför förstår jag att de vill hitta familjen för att ta reda på vad som hänt. Men förtjänar de att få tillbaka flickan?

Nej. Det tycker nog inte jag. Inte i dagsläget.


                           I den här kartongen låg bebisen. Bild tagen från Aftonbladet.

Det finns faktiskt en film som jag tycker är bra som handlar om just detta.
En sann historia med Halle Berry i huvudrollen, där hon spelar en narkoman som slänger sin bebis i soporna. Bebisen adopteras av en annan familj, och ca 7 år senare vill den biologiska mamman ha tillbaka barnet.
Losing Isaiah heter den. Riktigt bra film, se den om ni inte har sett den!
                                                                                                                  

Julklappar är alltid roligt att få, men jag måste erkänna att jag tycker det är allra roligast att få ge.
Att planera och tänka ut den perfekta julklappen till var och en, och sen skriva små roliga rim på paketen, det tycker jag faktiskt är riktigt roligt.

I år lyckades jag pricka rätt när jag gav min syster hennes klapp.
Hon skrattade så hon stortjöt, och ja. Det var den bästa klappen hon någonsin fått.

Ni måste läsa rimmet först, så förstår ni hur undrande hon såg ut när hon rev av papperet och hittade den fina tavlan i.

”Under årens lopp har du haft många killar,
Men jag har alltid vetat, att det är mig du mest gillar
Du tror säkert att detta är skämt,
Men jag kan faktiskt inte vara hos dig jämt
Jag är ju lyckligt gift
Och även ganska dyr i drift
Men med denna gåva
Finns jag alltid med dig vill jag lova”


                                          Ett fint självporträtt av mig. Kan det bli bättre? :)

                                                                                                                             

Våran tradition här hemma på kvällen före julafton, är att sitta uppe och mysa till uppesittarkvällen.
Tända ljus, vin, ost och kex, godis och kärlek i massor ♥

Och spänning förstås! Alla klappa ligger färdiga under granen, och barnen har varit där o pillat o känt o gissat och räknat o jämfört.

Nu. Snart. Imorgon är det JULAFTON!


                                                                                                                           

Står på Aftonbladet idag om kändisar som ligger i riktigt fula vårdnadstvister. Jag blir lite förvånad när jag läser sånt.
Inte för att man inte vet att det händer, för det är vanligare än man tror.
Däremot för att man märker när man själv ligger i vårdnadstvist, att det är sånt hysch hysch kring det.

Man ska helst inte prata öppet om det, det är sånt man håller för sig själv. Det är delvis därför som jag har valt att gå ut och berätta om det här på min blogg, jag har fått mycket respons ifrån andra som är i samma sits som tycker det är skönt att få läsa och känna igen sig.

Eftersom jag har legat i en så långdragen och mycket ful tvist, så har jag många gånger hört folk säga till mig att jag borde gå och prata med en psykolog, för att få prata av mig. 

Varför är det så tabu att prata om att man ligger i en tvist?

Det finns ju stödgrupper för såna som blivit misshandlade, våldtagna, rånade, kidnappade osv.
Men aldrig har jag hört om en stödgrupp för de som ligger i vårnadstvist om sina barn?
Får vi skylla oss själva eller?


                                                                                                                      

Igår satt vi här hemma hela familjen och myste till det med julgodis och spelade spel. Geni för barn.

Vi fick oss några härliga skratt när Naomi svarade utan att tänka innan, och hon skrattade gott själv sen också när hon fick höra svaren. För visste kunde hon, om hon bara hade tänkt till innan. Hon trodde nog det var ett spel som gick på tid, för hon slängde ur sig svaren.

Så här lät det:

Vad heter det djur som är släkt med kamelen och som kan spotta långt?
Naomis svar: Spottanius!

Vad heter det gröna träskdjur som det även har gjorts animerade filmer på?
Svaret: Hulken!


Hahahaha, så härligt! Det är sånt man vill spara och visa henne när hon blir stor. :)


 
                                                                                                                         

Idag var en STOR dag.
Idag har tagit det där steget som jag har dragit mig för,
det som innebär att min lille bebis inte längre är en bebis, utan faktiskt en liten pojk.
Vi har klippt av han håret!

Allt bebisfjun, de långa guldiga lockarna som han hade bak i nacken- BORTA!

Sorgligt, men....jag måste säga:




               Att han blev jäkligt läcker min lille rackarunge! ♥

                                                                                                                          

En bebis med 2 huvuden är född i Brasilien.
För att bebisen ska ha någon chans att överleva tvingas de nu operera bort ett huvud. Alltså ett av barnen, eftersom de har 2 hjärnor!

Mamman har ammat båda bäbisarna och det har gått bra, hon har fäst sig vid båda. Nu tvingas hon välja.
Hur gör man det????




När jag var gravid med Naomi, så fick jag veta att det fanns ett så kallat amnioticband kvar i livmodern, vilket de förklarade för mig kunde betyda att hon hade haft en tvilling som slutade att utvecklas. Jag fick åka in på 4 ultraljud för att försäkra mig om att det försvann, vilket det gjorde. 


 
                                                                                                                 

Jag får ofta höra att jag och min syster är lika.
Inte bara till utseendet, utan även till rösten. Detta har lett till en del roliga telefonsamtal under årens lopp, här följer några exempel:

Jag ringer till syrrans jobb. Telefonisten svarar:

"-Välkommen till Foseco!"
"-Ja, hejsan, jag söker Sara."
"-Öhhhh...jaha...." Tystnad.
"-Ja. Har du Sara där? Sara Alfredsson."
"-Men Sara. Jag hör ju att det är du. Är det första april idag eller?"
"-Nej. Detta är hennes syster Åsa"

En annan gång ringer jag också till syrrans jobb, detta var precis när hon gift sig och bytt efternamn.

"-Välkommen till Foseco"
"-Ja, hej, jag söker Sara"
"-Ja det är Sara."
"-Sara Elander?
"-Nej, Sara Alfredsson"
"-Ja, men då har jag nog kommit fel."
"-Nej Åsa, jag heter det nu. Jag är ju gift"

Jag pratade med min syster igår, då berättade hon att det hade hänt något kul när hon var nere i Tyskland på jobb.
Hennes mobil ringde på kvällen:
Sara svarar:

"-Hallå!"
"-Hallå!" Hör hon i andra änden av luren och tror att det är jag eftersom det lät som mig.
"-Nä men hej!"  säger hon och hör ett klick.

Min syster tyckte jag var väldigt otrevlig som slängde på luren i örat på henne, ändå tills hon insåg att det var sitt eget eko hon hade hört. HAHAHAHA!!!


        
                                     Min syster och jag för några år sedan. Är vi lika tycker ni?

              Förresten. Rubriken är svågerns replik. Så sa han när han ringde min bror en gång. En klassiker nu! :)

                                                                                                                 

Igår kväll tittade jag och Naomi på Tillbaka till Framtiden 1. En riktig klassiker som håller än idag.
Ska se hela triologin tänkte vi, ska bli riktigt kul att se tvåan eftersom de åker in i framtiden där-ända till 2015!!

Kan ju vara bra att se den nu, så vi vet hur stor utvecklingen kommer att bli inom de närmsta 3 åren ;)


Jag och broder vid Universal studios-97 
De Lorean-bilen och tåget från trean i bakgrunden.

                                                                                                                 

Satt och kikade igenom gamla filmer från när jag var liten igår, och hittade då detta klipp från när jag fyller 4 (?) år.

Ganska komisk present jag får, som uppenbarligen är väldigt uppskattad!
Hahaha, alla som känner mig vet ju om detta om mig, eftersom det är favoriten än idag.

Nån som vet vad jag kallar det för???

Ja? Vadå då? Naomi säger att det är en avbild av mig.


Besviken? 
Men för guds skull, jag har ju sagt, att när jag kommer upp i minst 200 prenumeranter
så kommer det en nakendans i bloggen.
Jag lovar!
Inga krusiduller, inga fega nakenoutfits (Hrm, FNULAN!) The real thing!

Så har du inte redan gjort det, tryck på knappen nedan.


                                                                                                                                 

Idag står det stora rubriker på nyheterna om de 2 svenskar som dömdes till 11 års fängelse för medhjälp till terror.
Fruktansvärt, men jag är lite sån att jag inte orkar mer än lusläsa såna nyheter, så jag är faktiskt inte så insatt.

VAR de skyldiga till terrorbrott eller var det bara falska anklagelser? Vet ju att de nekade men....

Den helt klart sorgligaste nyheten som man kan läsa om idag är ju ändå om den lilla valpen Sheva som torterades till döds av sin husse. Det var så otäcka beskrivelser av vad den lilla hunden hade blivit utsatt för under hela sitt korta liv, så jag orkar inte ens tänka på det. Skönt att han fick ett "ordentligt" straff!

Min fråga är bara: Varför skaffar man hund om man inte vill ha den???



                                                                                                                         

Jag satt igår och funderade.

Jag skriver ju mycket här på bloggen, om väldigt personliga saker. Jag delar med mig av hela den här vårdnadstvisten, skriver om mina tankar vare sig de är upp eller ner.
Ibland när jag har skrivit ett inlägg när det gäller tvisten, så kan jag få ångest efteråt.

Skrev jag för mycket?

Jag vet ju att pappan och hans "allierade" sitter och läser min blogg, och är ute efter att sätta dit mig. Under samtalet i förrgår nämnde pappan min blogg flertalet gånger (ändå nekar han till att han läser den).

Jag funderar på om jag lämnar ut för mycket, även om det jag har skrivit inte ens är bråkdel av allt det som försigår bakom kulisserna.
Fast vid närmare eftertanke, så har jag inte ljugit ihop nånting. Allt det jag har skrivit har varit fakta. Allting finns det bevis som stöder upp, jag skriver om det som händer just nu i pågående ärende.

Jag skriver ju inte så mycket mina personliga tankar, utan låter er fatta era egna beslut efter det jag skriver. Sen ÄR det min version av det hela. Det finns alltid 2 sidor, men det tror jag ni redan förstår. Men fakta är ändå fakta.

Jag har ibland blivit ifrågasatt om varför jag skriver om det så öppet, om att jag kanske borde lösenordsskydda just de inläggen.

Men så här är det.

Vi har legat i tvist under snart 7 års tid. Under denna tiden så har jag inte fått fram min talan nästan någonting. Första domen som kom 2008 är baserad helt på ord mot ord (Och jo, pappan är mer inställsam än mig därför vann han den fejden) och detta är grundat på att jag hade världens absolut sämsta advokater!! De la inte fram ett enda bevis som jag hade, jag fick hela tiden höra att det inte var relevant. En gång ställde jag mig själv upp och krävde att bevis skulle läggas fram, då blev jag tillsagd att sätta mig ner och fick nog en dålig stämpel där också.

Ända sedan jag började skriva om tvisten här på bloggen, vilket var i samband med att pappan ansökte om ensam vårdnad i våras, så har jag känt att jag till slut har lyckats få fram min sida av det hela, som inte har framkommit tidigare.

När jag startade min namninsamling efter att ha blivit tvingad att skriva på ett pass, så fick jag så otroligt mycket stöd av er allesammans! Visst, jag har fått en del skit också ifrån vissa, men det hör ju till när man skriver om ett så känsligt ämne.

När jag drog igång insamlingen, så var det mest i ett desperat försök att få folk att förstå hur sjukt det var, men sen så började påskrifterna att strömma in! Gensvaret var helt otroligt, långt över min förväntan. Vi kom till slut upp i över 1000 namn!!!! Kändisar som Charlotte Perelli skrev inte bara på utan skrev ett helt inlägg om det på sin blogg!

Hade det inte varit för er läsare, så hade jag aldrig fått tag i den advokat som jag har idag, och som verkligen gör sitt jobb mycket bra. Hon säger själv att hon inte kan förstå hur jag någonsin har kunnat förlora tvisten från första början. Det var tack vare er och era tips som jag kom i kontakt med henne.

Utan er hade jag inte orkat ta mig igenom hela sommaren som var.
Utan er hade jag inte fått igång en vårdnadsutredning.
Utan er, vem vet, så hade jag kanske inte ens haft min dotter kvar i Sverige idag.

Så TACK!

Ni är underbara alla ni som läser och kommenterar, och stöttar och lyssnar. Inte bara ni här på bloggen, utan jag får respons även via FB och mail och ute på stan. Till och med folk som har ringt mig och velat prata och ge tips. Totala främlingar som bryr sig, allt tack vare er.

Nu blir jag så rörd så tårarna kommer, men det jag ville ha fram med detta inlägg som skulle bli kort, det är



                                                                                                                           

 Skämt åsido, jag lider faktiskt med min man som ligger o e sjuk. Trots att jag driver med han lite :)
Hörrni! Ni glömmer väl inte att skicka in er roliga barnhistorier till mig?
                                                                                                                                

Idag är Jonas sjuk.

"Åhhhhhh....jag mår såååå dååååååligt!"
är det enda jag har hört de få gånger jag har varit in och tittat till honom där han ligger i sängen.

Stackars stackars älskling.
Ligg du där, jag hämtar vatten och alvedon. Är det något annat jag kan ge dig?

(Tänk inte på mig som måste ta hand om 3 barn och matlagning och disk och tvätt och städning osv osv.
Nej ligg du bara här och krya på dig.)

3 timmar senare.

Hur känner du dig nu älskling? Orkar du komma upp och äta lite?

"Neeeeejjj. Jag mår riiiktigt illa. Jag fryser och orkar iiiingenting"

Stackars stackars älskling. Jag åker till affären och köper fler alvedon till dig.

Klä på sig, iväg till affären, hem, städa undan efter middagen, slänga in en ny tvätt, vika tvätt, se till Naomi och hennes kompis som nästan rivit halva huset, hoppa i badet med Nino, ny tvätt i maskinen, göra välling, titta till ungarna, slänga in Naomi i duschen, natta Nino, ny tvätt, sätta barnen framför tv:n....
Aha....äntligen lugn och ro. Nu kan jag sätta mig vid datorn en stund.

Då plingar det i telefonen och jag får det här sms:et


NÄHÄ DU GUBBE LILLE. KOM INTE OCH JÄMFÖR MED HUR DET ÄR ATT FÖDA BARN!
INTE FAN BLEV JAG SUGEN PÅ BEN & JERRYS MITT UNDER FÖRLOSSNINGEN!

                                                                                

Denna video som är tagen från Aftonbladet visar hur polisen slår och sparkar på en försvarlös kvinna, som ligger på marken och sprattlar som ett djur.

Man blir chockad inte bara av det faktum att de använder så mycket övervåld, utan även att de avslutar med att slita av demonstranten hennes kläder i ett sista försök att förnedra henne.

Kvinnan, som mot alla odds överlevde, vill vara anonym. Det kan jag mycket väl förstå, för om de kan göra henne så illa som de gör på videon, tänk då vad som skulle hända om hon gjorde en anmälan och gick ut med sitt namn?

Däremot är hon angelägen om att videon sprids så alla får se vilket övervåld som används av militärpolisen, så fortsätt sprid videon, för så här får det inte gå till!

Vad gör man när samhällets väktare sviker? Vart ska man då vända sig?



 
                                                                                                                            

Efter det jobbiga mötet igår, så ville vi göra något roligt för att bli på bättre humör,
så vi passade på att baka pepparkakor och pynta julgranen.


Första julbaket för lille Nino, men ärligt....det mesta åkte i munnen. :)


Naomi är en hejare på detta, och satt länge och dekorerade och gjorde figurer.

 
Naomis fina pepparkakor.                                        Mina mindre fina pepparkakor.


Och julgranen i all sin prakt. Har redan hunnit lägga dit några klappar,
får se om de lyckas förbli oöppnade tills på lördag :)

                                                                                                                        

Nino och hans kusin Olivia sjunger karaoke, och jag måste säga att de helt klart har talang.
Framtida storstjärnor kanske?

Den som gissar rätt på vilken låt det är han sjunger vinner 1 miljon!!

Igår lekte vi kurragömma med Nino.
Av någon anledning så var det inte så svårt att hitta honom....



                                                                                                                                      

Vill skicka en hälsning till min höggravida svägerska, som ännu en gång har blivit inlagd på sjukhuset.
Hela hennes graviditet ha varit jobbig, och den senaste månaden har hon legat på sjukhuset mer än hon har varit hemma nästan. Igår blev hon inlagd igen, och vi vet inte när hon får komma hem eller om hon kanske kommer att föda när som helst.

BF är egentligen inte förrän den 9 januari, men vi räknar med att den lilla kan komma vilken dag som helst.

Tänker på dig och hoppas att bebis kommer ut snart och att allt går bra!



                                                                                                                        

Ja, så stod det på Facebook igår. När man klickade på länken till aftonbladet,
så kom man till en sida där det hoppar fram en Zombie och skräms!

Jag hatar dom "skämten"!!!!!!

Alltså, inte lite heller. Jag fattar INTE humorn med detta, det är inte roligt nånstans.
Finns det verkligen någon som tycker det är roligt?
Det är ju bara en tidsfråga innan någon får en hjärtattack pga av dessa
idiotiska skrämselmetoder som finns överallt nu.

Jag hade kanske kunnat fåörstå det roliga med det om jag var 11 år.
Men när vuxna människor länkar till sånt här så undrar man ju bara vad de tänker med.

Vad tycker ni om dessa zombies?



                                                                  

Igår var vi ju på Nöjesoch åt  julbord, därav bristen på engagemang här på bloggen idag.
örstår inte vad detär i julskinkan som gör att man blir så dålig dagen efter varje år???

Nåja, här är lite bilder från kalaset anyways.


På hotellrummet innan allvaret drog igång.



Våran så kallade svit



Inte mycker finare än ett vanligt rum tycker jag?



Förfest på hotellrummet



Hela gänget utanför Nöjes, där jag också sprang på Naomi. :) Kvällens höjdpunkt ♥



Svea Byggställningars anställda med respektive



Chefen och jag 

Senare på kvällen gick det lite vildare, vissa började strippa (INTE jag!) men det lägger jag inte ut bilderpå...av någon anledning....vill ni se dom får ni lägga till Svea Byggställningar på Facebook.

Angående det här med att man i dagens samhälle inte får  säga "fin" till sina barn. Eller ja, får o får, men man bör inte säga det, eftersom det enligt vissa framkallar ett tvång hos barnen att vara fina.

Jag skrev ju ett inlägg om det häromdagen, och jag fick då frågan av LD "varför jag ville lära mitt barn att det är  viktigt att vara fin?"

Jag tycker ju fortfarande inte att det är fel att säga det, jag kan argumentera om detta ämne i flera timmar säkert, men jag har en fråga då till alla er som tror att bara för att man säger något till ett barn, så lär man dem att de måste leva upp till det.

Under hela Naomis uppväxt så har jag haft ett smeknamn på henne som jag inte vet riktigt vartifrån det kommer. Hon vet att jag säger det med kärlek, och det är ganska gulligt,faktum är att jag även börjat kalla min son för detta smeknamn....nu börjar jag ju bli lite orolig att de kanske känner ett tvång att de måste leva upp till detta också, och det vore ju inte roligt?

Min fråga är alltså, måste jag sluta kalla mina barn vid deras, kanske inte så vackra men ack så kärleksfulla smeknamn med rädsla för att de lär sig att de måste leva upp till det?

Ja, just det., Jag kanske ska tala om att smeknamnet jag har på dem är GRISFEJS:

                                                                                                                                 

När vi köpte vår nya säng, så  fick vi en bonuscheck där vi kunde handla en del annat i butiken.
Då passade vi på att köpa ett överkast och en del kuddar, och resultatet ser ni nedan.


Före



Efter


                                                                                                                                         

När Naomi var liten så hade jag ingen kamera, utan alla kort jag har på henne är sånt som andra har tagit, eller från en lånad kamera. Däremot så hade jag mobiltelefon, och med dem tog jag alla kort jag behövde.

Jag har under flera års tid glömt bort dessa telefoner, men så nyligen så hittade jag dem liggandes i en kartong på vinden.
Mitt problem nu är att jag inte kan starta dem, då batterierna är döda, och jag har ingen laddare kvar!
Jag eftersöker nu alltså mobilladdare eller USB-sladd till dessa telefoner, såjag kan starta upp dem och ta till vara på alla bilder däri .
 

Är det någon av er som har eller vet någon som har kvar laddare till följande mobiler,så snälla hör av er. Jag är villig att betala en peng om det är ett rimligt pris. (Mail hittar ni till vänster under bilden)

* NEC e616V
* LG U8180
* Nokia 5310

En av mobilerna lyckades jag starta, och hittade då den här gamla bilden på mig och Naomi.



                                                                                                                                              

Jag har varit med och tävlat i Mix Megapols tävling "Fjällstugan", och varje dag klockan 8, 11 och 16 ca, så drar de 3 namn, varav den första som ringer in vinner en stuga i Sälen.

Jag sprang omkring här hemma nyss, med radion på i bakgrunden, och hör hur de säger Hoffman som ett av namnen!
Jag slänger mig på telefonen, och ringer in till radion....då börjar jag fundera på om det verkligen var mitt namn hon sa???

Signalerna går fram, jag blir mer och mer osäker....precis när det svarar i andra änden:
"Välkommen till Mix Megapol!"

Så hann jag precis slänga på luren. Jag bangade! Och fick panik i stället. Tänk om det VAR mitt namn de ropade upp, då hade jag precis slängt bort en gratis skidweekend.....?

Jag gick på nålar fram tills dess att de ropade upp vinnaren några minuter senare, men de sa aldrig de andra 2 namnen.

Jag går ut på deras Facebook sida (Varför tänkte jag inte på det tidigare??) och ser att de ropade upp....Susanne HOFFMAN!

PUH! Vilken tur att jag lade på luren när jag gjorde. Det kunde ha blivit RIKTIGT pinsamt! :D



                                              ÅSA Hoffman. Inte Susanne Hoffman. Kom ihåg det!
                                                                                                                          

Eller som sommar och vinter i alla fall.

Så här mycket skiljer det mella Forshaga och Karlstad, och det är bara 2 mil där emellan.

Helt sjukt!


Forshaga


Karlstad

                                                                                                          

Så köpte vi då den här nya sängen, som vi fick hemlevererad igår.
Som vi har längtat, en ny skön, säng, med helt nya täcken och kuddar. Gud så gottt!
Såg verkligen fram emot en god natts sömn för första gången på länge.

Men tror ni att vi sov gott?
NEJ!

Varken jag eller Jonas fick någon sömn inatt. Sängen var obekväm (antagligen för att den var ny), täckena alldeles för varma, kuddarna konstiga och sängen så hög att jag fick höjdskräck!

Jaja. Fin är den i alla fall. Men det syns knappt på bilden.



                                                                                                                

Är allting svart eller vitt i dagens samhälle?

Är det så att vi männsikor håller på att bli så hjärnbefriade att vi måste sätta regler på allt, ta bort allt som är roligt för barn, förbjuda allt hit och dit, för att vi ska ta oss framåt i utvecklingen?
I mina ögon känns det som att om man måste förbjuda allt för att komma framåt, då blir man ju bakåtsträvande istället.

Jag läser ju en hel del bloggar, och många av dom är inriktade på barnuppfostran och det debatteras hit och dit om vad som är rätt, hur man ska uppfostra sina barn för att ändra deras och samhällets syn på saker och ting.

Ta som exmpel bara, det som Lady Dahmer skriver en hel del om i sina inlägg. Hon är ju en feminist ut i fingerspetsarna,och jag tycker hon är bra. Mycket av det hon skriver gillar jag, och hon har definitivt förändrat min syn på vissa saker. (se här)
Sen har vi vissa argument om barnuppfostran där jag inte håller med henne. Alls.
Som exempel den där hon inte tycker att vi ska få säga till våra (eller andras) barn, att de är fina. (här)
Hon tycker ordet fin sänder ut fel signaler, och att vi genom att säga det sänder ut signaler om att utseendet är viktigt.

Jag kan inte hålla med henne där. Varför ska man inte få säga till någon att den är fin? Om jag tycker att min dotter är jättefin i håret en dag, ska jag inte få säga det då? Ska jag hålla tyst och låtsas som ingenting bara för att det fokuserar på utseendet?

Nej. Jag håller med om att utseendet inte är det viktigaste,men det har ju ändå betydelse. SÄga vad du säga vill. Sen kan en person vara fin på olika sätt. Tänk vad tråkigt det vore om ingen brydde sig om hur de såg ut!

Utseendet är inte det viktigaste, men vad är det viktigaste? Om min dotter är duktig på matte, ska jag inte få säga det till henne då? För matte är väl inte det viktigaste i liver heller? Alltså, ni fattar vad jag menar?


Om jag säger att någon är fin så är det väl inte MITT fel om någon läser in fel saker i det?
Då är det väl de som har problem och inte jag??
Varför ska barnen behöva drabbas genom att aldrig få höra att de är fina,det måste väl finnas bättre sätt att ta bort utseendefixering och ideal?





                                                                                                                

Första Luciafirandet för Nino på dagis idag.
Har ni nånsin sett en snyggare tomte?
Eller är det en Michelingubbe?




                                                                                                            

Har ni läst om den här nya hatkampanjen mot Katrin Zytomierska?

För er som inte har gjort det, så kan jag berätta i korta drag vad som har hänt.
Hon reste med sin familj till USA, och tog med sin polska barnflicka som de trivdes mycket bra med. Katrin gick i god för henne då de ansökte om visum, och när de väl kom di tså "rymde" barnflickan. Alltså försvann helt, och där står Katrin och hennes familj utan barnflicka, samt med samvetet att de fört in henne "olovligt" i landet.

Katrin blev, förstås, mycket arg och besviken när detta hände, och skrev ett inlägg på sin blogg om att hon skulle se till att barnflickan aldrig mer fick jobb i Sverige, och sen la hon ut en sån där gammal westernbild, Wanted Dead or alive.

Nu har hon bombarderats med hatkommentarer, och även blivit anmäld flera gånger för mordhot!!

Alltså, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?

Vad är det för fel på folk? För det första, så de som inte kan se humorn i det inlägget,de måste ha något allvarligt fel. Sen är det ju så, att man ibland skriver saker i stundens hetta som man kanske inte riktigt menar, men att hon p  å allvar skulle vilja ha den här personen död?? Nä,det fattar ju vem som helst att så inte var fallet.

De som håller på med anmälningar och hatkommentarer,det är ju dom som har problem i mina ögon. Varför över huvud taget läsa hennes blogg om man stör sig så på henne, och sen läser man många av kommentarerna där de önskar livet ur Katrin. Vad är det som skiljer dom från henne då?

Alla måste ju ändå vara ense om att det barnflickan gjorde var fel. Att Katrin då blir arg är väl givet?
Sen om hon gick för långt i sitt inlägg....njae,det är väl en smaksak.Humor tyckte jag, vissa tycker inte. Men mordhot? NEj, ge er nu.

Ni beter er värre själva.
Man får lust att sänka sig till er nivå och säga "Den som sa't kan va't!"

Läs Katrins blogg här.

                                
                                                                                

Idag är det Lucia, så jag tänkte visa er ett klipp ifrån förra året,
då Naomi fick äran att vara skolans Lucia.
Det är ett kort klipp från när hon läser upp en vers.
För fler bilder från den dagen, se här


Det diskuteras nu om ifall det ska bli fotoförbud på alla skolor under Luciafirandet.
Vad tycker ni om det?
Tråkigt i så fall tycker jag,hade det varit det förra  året så
hade jag inte haft dessa minnena från Naomis stora dag...




                                                                       

Idag har vi varit ute på stan hela dagen och shoppat.
Vi har bland annat köpt en ny säng, som vi får hem imorgon...
Tjoho! Inte en dag försent.

Sen hittade jag även en klänning att ha på mig till julfesten på fredag.
Vad tycks om denna röda blåsan, med en del snygga accessoarer till?



                                                                      


Var med i min tävling där ni kan vinna ett fint smycke lagom till jul!

Angående debatten i tidningarna idag, om att en tredjedel av de anställda på ett av Sveriges största sjukhus tycker att misshandlade kvinnor får skylla sig själva.

Min första tanke är, varför en sån studie ens har gjorts? Man tycker ju att en så självklar fråga inte ska behöva ställas, men när den ändå gjorde det, så var svaret så chockerande!
Många av de som svarade tyckte att kvinnan ( I det här fallet sas det inget om misshandlade män?) faktiskt får skylla sig själva.

Hur gamla är de tillfrågade kan man undra då?
När jag var yngre levde jag under uppfattningen, att blir man slagen mer än en gång och stannar kvar, så får man skylla sig själv.Jag fick då höra från en kompis som faktiskt levde under sådana här förhållanden, där hon blev slagen av sin kille, att man blir "Fast". Jag kunde inte förstå detta, trots att jag hörde det från flera håll.

Tills jag själv hamnade i ett destruktivt förhållande. Inte så att jag blev slagen, men jag blev utsatt för psykisk misshandel. Jag blev intalad att det var mig det var fel på, att jag fick skylla mig själv för allt som hände. Jag kan tänka mig att de som blir slagna blir lika hjärntvättade som jag blev.
Det är först när man kommer ur förhållandet och har tagit avstånd, som man inser hur sjukt det är!
Att bli slagen och sen komma till ett sjukhus,  det stället man tror man är trygg på,  och sen kanske få "bekräftat" att det är ditt eget fel, det blir ju som att bli slagen en gång till.

Den som blir misshandlad, vare sig det är en kvinna eller man, ska aldrig behöva ta på sig skulden för det som hänt!


                                                                                                                    

....vilken liten pajas till son det är vi har här hemma.

Som jag talat om, så har han väldiga sömnsvårigheter på kvällarna.
Igår satt jag och älsklingen på soffan och tittade på film, och det var helt tyst inifrån sovrummet. NÄr filmen var slut, så var klockan ca tjugo över tolv, och vi borstade, gjorde oss iordning, och smög in för att gå och lägga oss, i tron om att han hade sovit i flera timmar.

Då möts vi av den här synen.


                                                               Alltså, kan man annat än att älska den lilla skiten? :)

                                                                                                                                

Tävla om valfritt smycke från Steal my Style
Avslutas 15 december

Nu måste ni hjälpa mig....vem är det han påminner om?
Inte Emil i Lönneberga.....inte Peter Pan.....Åhhh....vem är det nu då?

Jag får Pippi om jag inte kommer på det!!!!



                                                                                                                            

Igår hade vi lördagsmys här hemma.
Vi bjöd över min bror och hans familj på middag, och så dukade vi upp med plockmat i massor.
Revbensspjäll, ost, kex, avokado, skinkor, sallader, köttbullar och ägg.

Idag hade vi tänkt ha en softardag hemma, men istället blir det vårdcentralen med Naomi som troligen fått öroninflammation. Ont i örat och feber har hon stackaren....får försöka hinna med lite pepparkaksbak sen i alla fall.

Hur ser eran tredje advent ut?



                                                                                                                              

För exakt 4 år sedan idag, den 10 december 2007, så var det en väldigt speciell dag.

Jag gick och hämtade Naomi på skolan, hon var 6 år då och gick i nollan.
På vägen hem så sa jag till Naomi, att idag, just denna dagen, var väldigt speciell.
"Varför då?" undrade förstås Naomi.
"Jo", sa jag. "Just denna dagen är magisk" Det händer någon gång ibland, att man får önska sig precis vad man vill, och så går den önskan i uppfyllelse. Idag är just en sån dag"
"Är det sant?" frågade Naomi.
"Ja. Testa" sa jag.
"Tänk på det du önskar dig allra mest i hela världen, och så önskar du dig det jätte jätte mycket, så får vi se om det fungerar"

Jag såg hur Naomi knep ihop sina små ögon hårt, och sen sa hon:
"Jag önskar mig att jag får en egen hundvalp! Jag önskar mig det jättejättejättemycket!"

                      När vi steg innanför dörren där hemma strax efter, så möttes hon av denna lilla godbiten.
                                                                            ♥ Våran Sharona. ♥

             



                                                 Se klippet på Sharona när hon bara var en liten valp
                
                           

                                                                                                                     

Jag har alltid haft som mål att jag ska börja träna och komma i form.
Problemet är bara att det alltid är så många hinder ivägen....

Först var det typ:
"Åhhh! Det är så långt till gymmet, och så dyrt med månadskort"

Så då struntade jag i det.

Då köpte vi ett hemmagym, och ställde ute i "förrådsrummet", så vi skulle kunna gå ut och träna när som helst.

Då blev det typ:
"Åhhhh! Det är så drygt att gå ut dit, det är så kallt där ute och man måste ju gå ut först och sen gå över trädgården för att komma dit"

Så då struntade jag i det.

Då flyttade vi in crosstrainern i sovrummet, så jag skulle kunna träna när Nino låg o sov typ.

Då blev det typ:
"Åhhhh, det hänger alltid en massa kläder på crosstrainern, och så sitter ju inte sladden i utan då måste jag först dra ut en sladd och sätta i denna...alldeles för mycket jobb"

Så då struntar jag i det.


Men nån dag ska jag börja. Jo, jag ska bara övervinna alla hinder först.




                                                                                                                         

Tävla om smycke. Avslutas 15 december

....att jag har världens bästa dotter?

Efter en sjuk dag för min del igår, och en helt sömnlös natt inatt, så kom hon in och hämtade Nino imorse så vi skulle få sova lite längre. (Kan det vara så att hon längtar efter honom på morgonen? ;) )

När vi hade sovit en halvtimme kanske, så vaknar vi av att hon kommer in med frukost på sängen. ♥

Hon har gjort mackor, juice och till och med kokat kaffe till oss.

Nu har hon och hennes kompis tagit med sig lillebrorsan ut och åker pulka i snön...

Underbar lördag!



                                                                                                                                   

Imorse var jag påsjukhuset.
Hade en tid hos en ortoped för det här med min tumme som jag skrivit om tidigare.

Hon undersökte,tryckte, klämde och drog i tummen,så nu har jag ondare än nånsin förut...hon ville inte operera tummen i dagsläget, utan började med att ge mig kortison och lokalbedövning. Detta resulterade alltså i 3 långa sprutstick stack rakt in i handleden (AJ!)

Efter detta har jag legat hemma och varit dålig hela dagen. Huvudvärk, illamående och yr i huvudet.  Vet inteom  det kan vara någon bieffekt  av kortisonet, har ni hört  talas  om det någon gång?



                                                                                                                    

Här följer ännu en kul liten historia under kategorin "Kul av barn"

När Anna-Carins dotter var i 5-årsåldern, så bodde hon ibland hemma hos sin pappas. En dag när mamman skulle hämta sin dotter i pappans lägenhet, så sprang de på pappans granne i trappuppgången som hade varit ute med sin hund.
Pappan och denna grannen hade varit osams sen länge tillbaka. Då säger dottern:
"Hej, min pappa säger att du är dum i huvudet!"

*Lång tystnad följer.....*

Sen säger hon:
"Vilken fin hund du har, får jag klappa den?"

Inskickat av: Anna-Carin

Haha, ja, ärlighet varar längst!


Har du också någon rolig historia som du gärna vill dela med dig utav?
Skicka den till mig på [email protected]



                                                                                                                    

Var med och tävla om valfritt smycke från Steal My Style
Avslutas 15 december.

Ja, idag kom det.
Beslutet från den muntliga förberedelsen som vi var på i förra veckan.

Jag fick igenom mitt yrkande om en ny vårdnadsutredning, och den är planerad att vara färdig i april. I och för sig bra om de gör det grundligt, men jag förstår varför det alltid ska ta sån tid? Naomi hinner ju bli myndig innan det här är avklarat.
Tänk att hon bara var 4 år när allting drog igång, nu hinner hon bli minst 11. Och så säger de att tvister med barn inblandade alltid är prioriterade....

Så här står det i skälet till beslutet:
"Den utredning som  nu har lagts fram jämte vad parterna själva har framfört ger viss anledning att befara att de samarbetsproblem som hela tiden har förevarit -och som domstolarna tidigare också har berört-har nu förelegat under så lång tid att det kan finnas skäl till ändring i fråga om vårdnaden eller boendet. Särskilt bör därvid framhållas att parternas kommunikation synes vara minst sagt bristfällig"

Det är så mycket i hela den här tvisten som är så sjukt, saker som motparten hävdar som är så uppenbara lögner, och som vi även har motbevis för...men det får jag gå igenom nån annan dag.
Hoppas att det denna gången blir en ordentlig utredning bara, inte som förra gången när de baserade alltihopa på ord mot ord.....


                                                                                                                          

Se vad duktigt han dansar tillOld Mc Donald had a farm...
Tänk er sen att han stod så här i mitten på ringen under samlingen första dagen pådagis :)
Vadå charma in sig?;)



                                                             

Så satt vi då här hemma igår kväll, och såg på Bonde söker fru i godan ro.
Jag och Naomi satt på ena soffan, och Jonas mitt emot i den andra.

Rätt vad det är så hör jag en massa fnitter från Jonas sida,och ser att han sitter och tittar på mig.

"Vad är det du skrattar åt?" frågar jag.

"Dig." "Du ser så go ut när du sitter där o ler o myser åt tv:n"

Ja, sen utan att bli tjatig så upprepades nog detta kanske 5-6 gånger under avsnittet igår. Men allvarligt!

Hur kan man titta på ett program med så mycket kärlek och snuttegull utan ett stort leende på läpparna?
Man myser ju när man ser kärlek, gör inte ni?

 
Bild från Aftonbladet

                                                                                                                       

Är att köpa varsin glassförpackning med brownie och kakdeg,
krypa ner under filten i soffan,
ta en sked och sen frossa direkt ur förpackningen.



                                                                                                            

Igår gjordes det julgodis här i huset.

Det som behövs är:
Mandelmassa
Mörk choklad
Ljus choklad


Börja med att rulla lite mandelmassa till en boll. Karva ur den så det blir ett hål inuti.
Smält sen mörk choklad och häll i hålet.
Ställ in i kylen och låt det svalna.


När det har stelnat så smälter ni den ljusa chokladen och rullar bollarna i den tills de är täckta.
Ställ in i kylen och låt svalna.

Färdigt!




                                                                                                                             

Igår efterfrågade jag ju historier ifrån er läsare, om roliga saker era barn sagt eller gjort.
Jag har fått in några stycken, och jag ser gärna att ni fortsätter skicka in. Jättekul att läsa verkligen!
Glöm inte att skriva med länk till er sida om ni vill ha med det. [email protected]

Här kommer första historien.


Jag, min dotter (då runt 5 år), min syster och hennes dotter var på ICA.
Min dotter började trilskas över något som hon bara skulle ha. Jag sa nej, hon blev arg, och så höll det på en stund.
Till slut tänkte min goa syster göra något för att få stopp min dotter. Då blev min dotter så arg att hon började koka. Hon tänkte minsann hota min syster och det med besked:

"Om du inte slutar nu så tänker jag slicka på mig själv! Fattar du? Jag gör det, bara så du vet!!!!"

Där står min dotter med handen framför munnen.
Ilsken som ett bi och hotar syrran med att slicka på sig själv.

Jag var tvungen att gå runt hörnet för jag kissade nästan på mig av skratt, vilket jag inte ville visa min dotter :)
Bästa hotet i världshistorien, eller vad säger du?


Inskickat av : Linda aka Javamorsan


                                                                                                                    

                   Var med och tävla om ett valfritt smycke lagon till jul 

Igår trillade snöflingorna utanför fönstret.
Stora som femkronor svävade de i luften en stund, innan de lade sig vita på backen....

USCH!

Jag har inte längtat,för min del hade det gärna fått vara 20 plusgrader och sol hela julen. Som liten spenderade jag de flesta jular utomlands, i värmen,och hade jag haft möjligheten hade jag gärna gjort det nu med. 

Men. Jag får ändå säga att det är mysigt att stå och titta på barnen när de tar sin första pulkatur för i år, leker i snön och kastar på varandra. Ninos första riktiga vinter, som han förstår, och det lyste i ögonen på honom när han och Naomi var ute i trädgården och lekte igår kväll.



                                                                                                                       

Att barn gör många tokiga saker är ju väl känt.

Faktum är, att även när barn gör något så fruktansvärt dumt, som tex rita på den nya bilen med en sten...ja, då är det ofta sånt man skrattar åt i efterhand.

Mycket utav min blogg bygger ju på roliga saker som mina barn säger och gör, och jag får ofta många kommentarer på just såna inlägg, eftersom de flesta föräldrarna känner igen sig.

Jag ser på Aftonbladet idag, att det finns en nystartad sida som heter Shit My kids ruined, som handlar just om detta fenomen....barn som har haft sönder saker, och som man sen skrattar åt i efterhand.Där kommer sidan in.Man lägger in sin bild på det somblev förstört, och sen kan man skratta åt det.

Tyvärr har ju inte jag så många bildbevis på mina barns tabbar, men jag har många gånger skrivit om sånt, som särskilt Naomi hittade på som liten. (Ninos hyss kommer nog de med)

Exempel på en del såna inlägg jag skrivit är ju:


Prosit för Guds skull!

Slå in huvudet på kungen och drottningen

Det gäller att säga fel vid rätt tillfälle

(Fler hittar ni under kategorin humor)

    
Funderar på om man kanske skulle starta en liknande sida, fast just med saker som barn har SAGT som är roligt,istället för sånt de har gjort? Vad tror ni om det? Starta en helt ny kategori härpå bloggen somheter typ "sagt av barn"??

Har erat barn gjort något som är så där himla kul som ni skrattar åt än idag?

Kan ni nte maila mig och berätta i så  fall, så lägger jag ut historierna här på min blogg?

[email protected]

                                                                                                                   

Nu har jag glömt honom i bilen!!

Nej, just det. Han e på dagis. Puh!

2 minuter senare.....

Jag kan inte gå in och hämta en tröja i sovrummet, då väcker jag Nino.

Nej, just det. Han e på dagis. Puh!

2 minuter senare.......

*Telefonen ringer* Skynda mig och svara innan Nino vaknar!

Nej, just det. Han e på dagis. Puh!

2 minuter senare.......

Jag får skynda mig att skriva färdigt innan Nino vaknar.

Nej, just det. Han e på dagis.

2 minuter senare.......

Jonas, håller du koll på Nino medans jag går ut o tar tvätten?

Nej men just det....han e ju på dagis!


Hur svårt ska det vara att fatta att han har börjat på dagis??!!


                                        Tur att han kommer hem snart, så jag får lite lugn och ro......

                                                                                                                            

Ta chansen att vinna ett valfritt smycke lagom till jul!
                         Klicka här.             

När jag var liten så brukade vi ofta åka till Teneriffa på semester.
På vägen från flygplatsen till hotellet, så fanns det en bananodling.

Varje gång vi åkte förbi där, så var jag och mina syskon (detta nekar de nog till om ni frågar dom idag) väldigt uppspelta och satt på helspänn för att få se dessa bananer som växte intill vägkanten.

Vad var det då som var så speciellt med just dessa bananer, som gjorde att vi hade skrutit om dom för hela skolan och alla vi kände?

Jo. Det var GRÖNA bananer!

Mamma och pappa hade sagt till oss att det var väldigt speciella bananer, som inte fanns någon annanstans i hela världen.

WOOOOWW!! Gröna bananer!

"-Mamma! Mamma! Lova att väcka mig när vi åker förbi de gröna bananerna! Är det säkert att det inte finns någon annanstans än här? Pappa, hur kan bananerna vara gröna? Bananer ska ju vara gula??"


Jag glömmer aldrig hur besviken jag blev när jag blev äldre och insåg att det bara var bananer som inte hade mognat än.

                                                      Grön banan? Gula banan? Brun banan?

                                                                                                                          

Var med och tävla om ett valfritt smycke från Steal My Style
                     

Nu drar jag igång en ny tävling i samarbete med

Jag har ju skrivit tidigare om att Nino inte sover på kvällarna.
Nå, igår somnade han ganska tidigt. Helt slut skulle jag vilja säga, för annars tror jag inte jag har sett någon sova på detta sättet tidigare. Och snarkningarna talar ju sitt eget språk de med.

MEN! Tro inte att det hjälpte, han vaknade sen vid tiotiden igen och var vaken i flera timmar.

Kolla in stilen. :)





                                                                                                            

Det är roligt med små barn när de lär sig prata, för det är vissa ord som alla småttingar av någon anledning alltid lär sig väldigt fort.

Igen, är ett exempel på ord som används flitigt här hemma just nu...eller, rättare sagt...Ijä! Ijä! Ijä! Det låter nämligen så när Nino säger det.

Ett ord som han däremot av någon konstig anledning aldrig lär, trots att det används rätt så flitigt här hemma, det är nej. Jag förstår inte, det är nog det ord vi säjer mest, ändå fastnar det inte riktigt? Inget ni känner igen va???

Här nedan följer ett Nino-Svenskt lexikon:

Ninos ord - Betydelse

Boooll     -    Boll

Bllng      -     Ballong

Bnan     -      Banan

Ko         -      Skor

Bamba   -      Lampa

Att        -       Katt

Hunja     -      Hund

Äff        -       Häst

Koll     -         Skål

Bang     -      Give me five

Mi Mi     -      Min




                                                                                                                          

Idag ska vi ner till Åmål och hälsa på mamma o pappa. 

Detta innebär ju, som vi alla vet vi det här laget, att en fågel kommer att flyga in i rutan och dö.
Varje gång vi har varit nere i Åmål det senaste halvåret, så har det varit så. (Läs här)

En söndag för några veckor sedan, när mamma och pappa satt och käkade lunch, så hörde de en smäll mot rutan och fick se att det låg en död fågel utanför, då sa mamma att; "Jaha, då kommer Åsa och Jonas idag då"
  

Det sjuka var att vi bara någon timme senare dök upp utan att ha talat om det innan. Då insåg även mor o far att det här började bli riktigt riktigt sjukt!

Det är inte en gång det har hänt. Inte två eller tre eller fyra. Jag tror sist vi var där så var det nionde gången! I rad! Och det händer aldrig när vi inte är där.

Vad är det för budskap man ska läsa in i det här? Någon som vet? 
Efterlyses:
Någon som kan prata med fåglar.
                                                                                                                    

I nästan ett års tid, så har vi spenderat kvällarna när Naomi varit hemma, med att titta på hela säsongen av Tre Kronor.
Vi har följt Klimax i hans sorg när Bimbo dör, Stens Frisks sjuka upptåg genom hela serien, Abby och Tanjas kärleksromans, Familjen Karlsson-Perssons uppfriskande barnuppfostran....ja, det har varit många timmar av skratt och gråt det senaste året, och Naomi blev störtförälskad i serien, precis som jag tror vi alla blev när den kom ut.

Häromkvällen var det så dags för det allra sista avsnittet.

Vi som har sett serien, vet ju om att det inte är något lyckligt slut direkt. (Titta bort nu ni som tänker se den)
Man följer en serie som är 10 säsonger lång, man lär känna personerna, och i sista avsnittet.....PANG!
En bomb exploderar och alla dör!

Jag insåg att det skulle bli väldigt traumatiskt för Naomi, hon är ju bara 10 år, och så har hon ju fäst sig vid alla karaktärerna, så jag hade laddat upp med näsdukar, förberett mig på en lång kväll med många tårar innan hon somnade.
Och så kommer den då.....smällen......man får se Larry stå och se varenda människa han känner dö där inne på cafe't. Eftertexterna börjar rulla, och det är slut.

Jag tittar på Naomi, och hon ser ut som ett frågetecken.

"-Va?" Slutar det så?" säger hon.
"Ja...det var det sista avsnittet. Alla dog" säger jag lite försiktigt och inväntar reaktionen.

Då säger Naomi:

"Gud så bortkastat! Det där var ju som.....som......som om jag skulle gå och köpa en munk för 50:- och sen bara äta upp den.....Helt bortkastat ju!"

Och så börjar hon skratta.

Ja. Det var ju också en jämförelse. :)


                                                                                                                            

Ja. Så heter hans avdelning på dagiset där han började idag. Passar honom bra, för han är lika busig som Emil. :)

Från 9-12.00 har vi varit där på inskolning, fast jag tror inte Nino märkte att vi var med där över huvud taget. (Jonas är ju pappaledig så han var också med) Det första han (Nino alltså, inte Jonas) gjorde när vi kom dit, var att sträcka sig till fröken och ville upplyft...som om han känt henne jämt. Sen gick han vidare in till bollrummet, och lekte med barnen.

När det var samling och alla skulle sitta i ring, vad gjorde Nino då?

Jo, då ställde han sig i mitten av ringen. Och dansade. Och klappade händerna. Vadå pajas?


                                                          Bom-sika-bom....Nino på Lukas?