Jag är inte ensam om att "kriga"
Står på Aftonbladet idag om kändisar som ligger i riktigt fula vårdnadstvister. Jag blir lite förvånad när jag läser sånt.
Inte för att man inte vet att det händer, för det är vanligare än man tror.
Däremot för att man märker när man själv ligger i vårdnadstvist, att det är sånt hysch hysch kring det.
Man ska helst inte prata öppet om det, det är sånt man håller för sig själv. Det är delvis därför som jag har valt att gå ut och berätta om det här på min blogg, jag har fått mycket respons ifrån andra som är i samma sits som tycker det är skönt att få läsa och känna igen sig.
Eftersom jag har legat i en så långdragen och mycket ful tvist, så har jag många gånger hört folk säga till mig att jag borde gå och prata med en psykolog, för att få prata av mig.
Varför är det så tabu att prata om att man ligger i en tvist?
Det finns ju stödgrupper för såna som blivit misshandlade, våldtagna, rånade, kidnappade osv.
Men aldrig har jag hört om en stödgrupp för de som ligger i vårnadstvist om sina barn?
Får vi skylla oss själva eller?
