Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Jag satt igår och funderade.

Jag skriver ju mycket här på bloggen, om väldigt personliga saker. Jag delar med mig av hela den här vårdnadstvisten, skriver om mina tankar vare sig de är upp eller ner.
Ibland när jag har skrivit ett inlägg när det gäller tvisten, så kan jag få ångest efteråt.

Skrev jag för mycket?

Jag vet ju att pappan och hans "allierade" sitter och läser min blogg, och är ute efter att sätta dit mig. Under samtalet i förrgår nämnde pappan min blogg flertalet gånger (ändå nekar han till att han läser den).

Jag funderar på om jag lämnar ut för mycket, även om det jag har skrivit inte ens är bråkdel av allt det som försigår bakom kulisserna.
Fast vid närmare eftertanke, så har jag inte ljugit ihop nånting. Allt det jag har skrivit har varit fakta. Allting finns det bevis som stöder upp, jag skriver om det som händer just nu i pågående ärende.

Jag skriver ju inte så mycket mina personliga tankar, utan låter er fatta era egna beslut efter det jag skriver. Sen ÄR det min version av det hela. Det finns alltid 2 sidor, men det tror jag ni redan förstår. Men fakta är ändå fakta.

Jag har ibland blivit ifrågasatt om varför jag skriver om det så öppet, om att jag kanske borde lösenordsskydda just de inläggen.

Men så här är det.

Vi har legat i tvist under snart 7 års tid. Under denna tiden så har jag inte fått fram min talan nästan någonting. Första domen som kom 2008 är baserad helt på ord mot ord (Och jo, pappan är mer inställsam än mig därför vann han den fejden) och detta är grundat på att jag hade världens absolut sämsta advokater!! De la inte fram ett enda bevis som jag hade, jag fick hela tiden höra att det inte var relevant. En gång ställde jag mig själv upp och krävde att bevis skulle läggas fram, då blev jag tillsagd att sätta mig ner och fick nog en dålig stämpel där också.

Ända sedan jag började skriva om tvisten här på bloggen, vilket var i samband med att pappan ansökte om ensam vårdnad i våras, så har jag känt att jag till slut har lyckats få fram min sida av det hela, som inte har framkommit tidigare.

När jag startade min namninsamling efter att ha blivit tvingad att skriva på ett pass, så fick jag så otroligt mycket stöd av er allesammans! Visst, jag har fått en del skit också ifrån vissa, men det hör ju till när man skriver om ett så känsligt ämne.

När jag drog igång insamlingen, så var det mest i ett desperat försök att få folk att förstå hur sjukt det var, men sen så började påskrifterna att strömma in! Gensvaret var helt otroligt, långt över min förväntan. Vi kom till slut upp i över 1000 namn!!!! Kändisar som Charlotte Perelli skrev inte bara på utan skrev ett helt inlägg om det på sin blogg!

Hade det inte varit för er läsare, så hade jag aldrig fått tag i den advokat som jag har idag, och som verkligen gör sitt jobb mycket bra. Hon säger själv att hon inte kan förstå hur jag någonsin har kunnat förlora tvisten från första början. Det var tack vare er och era tips som jag kom i kontakt med henne.

Utan er hade jag inte orkat ta mig igenom hela sommaren som var.
Utan er hade jag inte fått igång en vårdnadsutredning.
Utan er, vem vet, så hade jag kanske inte ens haft min dotter kvar i Sverige idag.

Så TACK!

Ni är underbara alla ni som läser och kommenterar, och stöttar och lyssnar. Inte bara ni här på bloggen, utan jag får respons även via FB och mail och ute på stan. Till och med folk som har ringt mig och velat prata och ge tips. Totala främlingar som bryr sig, allt tack vare er.

Nu blir jag så rörd så tårarna kommer, men det jag ville ha fram med detta inlägg som skulle bli kort, det är