Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Nä men!
Vad är det jag läser på Aftonbladet idag?

Samhället hjälper inte barn i nöd.
Vilken chock!

Det här är ju inte något jag har uppmärksammat, eller till och med kämpat för under flera års tid....eller?

Vad är det för fel på samhället?
Vad ska krävas för att ungdomar ska få den hjälp de behöver?
Det klagas på att ungdomsbrottsligheten ökar, självmorden ökar, sjukskrivningar ökar....ja, men är det så konstigt när man bär med sig problem redan från ung ålder, på grund av att det inte fanns hjälp att få??

Så här står det i Aftonbladet:
"Samhället och vuxenvärlden måste ta sitt ansvar och fånga upp de här barnen i tid, ha kompetens i att samtala med dem och ge dem stöd. Det måste finnas tidiga och förebyggande insatser. Lärare och skolhälsovården har ett ansvar, men skolan måste också få resurser att kunna ge det stöd de behöver för att klara skolgången. "

Ja men gör det också, säger jag då!!!!

Naomi är snart 11 år.
Under hennes första 2 år (drygt) så bodde hennes pappa i USA.
Han betalade aldrig ett öre i underhållsstöd, utan det fick jag under denna tiden ifrån försäkringskassan.

I maj 2008 fick vi en dom om ett växelvis boende. Dagen efter att domen kom, så åkte hennes pappa till USA och var borta i ca 3 månader.
Under dessa månader fick jag fortfarande fullt underhållsstöd ifrån försäkringskassan (eftersom hon då bodde heltid hos mig).

När pappan kom hem igen i slutet på augusti, så fick jag ett brev från Försäkringskassan.

" Vi ser här att du och pappan har haft växelvis boende sen maj 2008, och du blir då återbetalningsskyldig för dessa 4 månader som du fått fullt underhållsstöd, då barnet inte varit stadigvarande boende hos dig under denna tiden"

Jag ringde försäkringskassan och förklarade att, jo, hon har varit stadigvarande boende hos mig då pappan befunnit sig utomlands.

Det spelar ingen roll.

Har vi gemensam vårdnad och växelvis boende, så har jag inte rätt till fullt underhållsstöd.

Mina valalternativ var:
1. Ta upp detta i Tingsrätten som ett skäl till ensam vårdnad. (vilket inte fungerat)
2. Be pappan betala de pengar han blir skyldig för tiden han är borta. (vilket han inte gör)

Nu får jag alltså inte längre något stöd, då de drar allting som avbetalning på den skulden varje månad.
ca 5000:- + ränta.
Ännu en sak som jag blir lidande för när pappan lämnar allt ansvar på mig, medans han kommer undan med allt.

Han har under alla dessa år sedan domen kom, fått underhållsstöd vid växelvis boende, som baseras på vårdnadshavarens inkomster. Detta trots att han jobbar 4 månader i USA varje år och tjänar så mycket att han inte behöver jobba resten av året.
Han får även underhållsstöd de månader han befinner sig i USA.
Detta trots att det står så här på Försäkringskassans hemsida:

För att barnet ska ha rätt till underhållsstöd måste

• barnet bo och vara folkbokfört hos en förälder som är vårdnadshavare, om barnet inte fyllt 18 år
• barnet och den förälder som det bor hos vara bosatta i Sverige.
  
  Barnet i detta fall är inte folkbokfört hos pappan. Han är inte heller bosatt i Sverige under hela året.

Ändå får han ut pengarna. Utan problem. Precis som med allt annat så kommer han undan även med detta.
Medans jag, som faktiskt har hand om henne under dessa månader, inte får ut ett öre.
Och till råga på allt får jag betala tillbaka pengar som han egentligen är skyldig mig.

Januari.

Första dagen  i januari fick jag samtal från de som hade fått våran hund, att ägaren hade blivit skjuten (!) och kunde inte ta hand om hunden längre. Sharona var inlämnad på ett hundpensionat, så det var bara åka dit och hämta henne.
Säger en del om hur resten av året skulle bli.

Februari.

Fick en stämning om att Naomis pappa ansökte om ensam vårdnad för att få ta med sig henne till USA. Helvetsåret drog igång på allvar.

Mars.

Helt ok månad faktiskt. Lugn, förutom förberedelser inför kommande rättegång.

April.

Rättegång. Som gick åt hel***e

Maj

En hel månad av kämpande.
Samtal och besök på BUP socialen,media, polisen, Saknade Barns Nätverk, advokater, skola, kurator osv osv.
Förgäves.

Juni.

En månad i dimma.
Ny stämning om ensam vårdnad från pappan. Han menar på att jag kommer att försvinna med min dotter pga min namninsamling här på bloggen. Naomi åker till USA.
Första och enda gången i mitt liv som jag behövt ta lungnade tabletter den månaden.

Juli.

Naomi i USA. Den värsta sommaren i mitt liv. Oro, längtan, tårar.

Augusti.

Naomi kommer hem!!

September.

Datorlösa efter att Naomi blivit kontaktad av en pedofil och polisen gör utredning.

Oktober.

Samarbetssamtal. Naomis pappa åker till USA, Naomi hemma i 3 veckor.

November.

DUBAI!
Muntlig förberedelse i Tingsrätten.

December.

Beslut om vårdnadsutredning. Möte på socialen.


En kort sammanfattning av året som varit. Självklart har det varit många ljusglimtar också, men när jag tänker tillbaka kommer det att vara detta jag kommer ihåg mest.

VÄLKOMMEN 2012!
Hoppas du har ljusare tider att erbjuda.

                                                                                                                          

Står på Aftonbladet idag om kändisar som ligger i riktigt fula vårdnadstvister. Jag blir lite förvånad när jag läser sånt.
Inte för att man inte vet att det händer, för det är vanligare än man tror.
Däremot för att man märker när man själv ligger i vårdnadstvist, att det är sånt hysch hysch kring det.

Man ska helst inte prata öppet om det, det är sånt man håller för sig själv. Det är delvis därför som jag har valt att gå ut och berätta om det här på min blogg, jag har fått mycket respons ifrån andra som är i samma sits som tycker det är skönt att få läsa och känna igen sig.

Eftersom jag har legat i en så långdragen och mycket ful tvist, så har jag många gånger hört folk säga till mig att jag borde gå och prata med en psykolog, för att få prata av mig. 

Varför är det så tabu att prata om att man ligger i en tvist?

Det finns ju stödgrupper för såna som blivit misshandlade, våldtagna, rånade, kidnappade osv.
Men aldrig har jag hört om en stödgrupp för de som ligger i vårnadstvist om sina barn?
Får vi skylla oss själva eller?


                                                                                                                      

Idag kan man läsa om grannbråk på Aftonbladet. En man som super sig full och sen släcker ner hela byn för att hämnas på sin granne.

Det här med grannbråk är sjukt tycker jag, och jag har varit med om en hel del av detta. Det värsta jag nånsin varit med om var ändå när jag bodde i Åmål.

Jag bodde i en trappuppgång med två lägenheter, ovanför mig bodde en tjej i min ålder med 2 barn. Hon och jag var kompisar först, men sen när jag och min dotters pappa gick isär så tog hon hans parti och blev hatisk mot mig.
Det började med att hon skickade elaka sms till mig dygnet runt, sen ringde hon polisen så fort jag spelade musik eller även när jag inte gjorde det så ringde hon och sa att jag gjorde det. 
Varje gång hon gick förbi min dörr i trappuppgången så skrek hon hora eller fitta och spottade på min dörr. Jag hade tonad glasruta i dörren så jag såg tydligt att det var hon som gick förbi.
Jag hade inte gjort henne nånting, hennes enda ilska berodde på att hon var vän med mitt ex.

Ett par gånger kom hon ner till mig när hennes barn hade gjort sig illa och bad om hjälp, hon hade inget körkort så jag körde henne de 2 milen till akuten när hennes dotter hade brännskadat sig en natt, och satt på akuten med dem i flera timmar, veckan efter spottade hon  på min dörr igen och skrek skällsord.
Jag tog inte åt mig särskilt mycket eftersom jag visste att hon hade en del missbruksproblem, men droppen var när hon anmälde mig till socialen för vanvård av min dotter.

Naomi var då 4 år och en dag kommer det en "anonym" anmälan till socialen att någon i min trappuppgång (det var bara jag och hon som bodde där som sagt) hade hört hur jag stängde ut mitt barn i mörkret i trappuppgången mitt i natten i flera timmar, hur jag skrek på henne och inte skötte om henne.

Detta var TOTALT påhittat, och socialen la ner sin utredning, men att ha blivit anmäld för en sån sak sitter alltid kvar som ett ärr. Jag kände ju även hur folk tittade snett på mig på stan och undrade om det var sant, för hon hade ju gått runt och sagt det till alla.

Till saken hör också, att när denna anmälan kom till socialen, så hade jag och pappan precis påbörjat vår tvist. Samma månad betalades min grannes hyra in av min dotters far. Detta har jag bevis på eftersom det var min far som ägde fastigheten.

Flera år senare träffade jag denna grannen på krogen, hon kom då fram och bad om ursäkt och erkände att hon blivit betald att göra anmälan mot mig.


Jag kan nog säga att jag har haft världens värsta granne, som inte ens Grannfejden skulle kunna råda bot på.

Har ni något skräckexempel på värsta grannen??

Idag fick jag komma in till polisen på förhör angående hela den här pedofilhärvan som vi har blivit indragna i.
(läs mer om detta här)
Känns bra att det i alla fall händer något nu, även om det för delen inte är säkert att de lyckas sätta dit kräket!
Jag fick berätta allt från början till slut, och det som kommer att ske nu är att de ska försöka hitta rätt brottsrubricering, och sen försöka hitta vem som ligger bakom signaturen "Peter"

Drivs det sedan vidare så kommer de antagligen att kalla in även Naomi på förhör, och även ta in datorerna för ännu en spegling. Denna gången har jag även sagt till dem att ta in hennes pappas datorer för man vet ju inte hur mycket som kan ha hänt där utan att vi vet om det.
Och pappan har ju inte visat minsta intresse av att engagera sig i detta över huvud taget, trots flera tillsägelser från både mig och socialen att kontakta polisen har så inte skett.

Nu är det bara att vänta igen och hoppas att de sätter dit pedofilen innan det är för sent. Om det inte redan är det.

                                                                                                    

Relaterat inlägg:

Pedofilen: För att jag vill göra det med en oskuld, är du intresserad?

När jag bodde ihop med min dotters far, så hade jag ganska nyligen startat mitt eget företag i form av en Glitterbutik. Jag hade inte så mycket lön, utan det mesta gick direkt in i företaget, och eftersom han inte hade någon inkomst heller vid denna tiden, så fick vi bostadsbidrag ifrån Försäkringskassan.

I början av 2005 när vi gick isär, så flyttade han ut till en annan lägenhet, men det dröjde nästan ett år innan han slutade stå skriven på min adress. Jag bad honom flera gånger att skriva sig på sin nya adress, men det dröjde ända till november månad innan han gjorde det. (Som ni kanske vet så ansöker man om bostadsbidrag året innan, detta var alltså när vi fortfarande bodde ihop)

Något år gick, och sen kom det ett beslut ifrån Försäkringskassan om att vi var återbetalningsskyldiga för det bostadsbidrag som vi hade fått. Eftersom vi båda hade varit skrivna på den adressen, så blev vi båda återbetalningsskyldiga!

I vilket fall som helst, några år gick, sen helt plötsligt får jag ett samtal från polisen. Pappan hade polisanmält mig för urkundsförfalskning! Ett mycket grovt brott, som man kan få fängelse för om man blir dömd. Han hävdade att jag hade förfalskat hans underskrift på papprena till försäkringskassan, för att jag skulle få ut mer pengar. Totalt skitsnack, vilket jag även som tur var lätt kunde bevisa för polisen, som beslutade sig för att lägga ner utredningen.

Efter denna händelse, som är helt och hållet påhittad från pappans sida, så vägrar han att skriva på några papper som rör min dotter, om hans påskrift kommer i min närhet.

Detta har ju, som ni säkert kan förstå, inneburit en hel del problem. Har man gemensam vårdnad så är det en del papper som behöver skrivas på. Skola, flytt, läkare osv.
Han har varit tydlig med att säga till på skolan att hans underskrift aldrig får hamna i mina händer.
När vi skulle flytta till Karlstad, så fick jag skriva på papper till Skattemyndigheten och förlita mig på att han skrev på dem och skickade in. Vilket han aldrig gjorde.

Igår på samarbetssamtalet så tog jag upp detta. Hur ska vi kunna ha gemensam vårdnad om han vägrar skriva på papper?

Enligt honom skulle detta inte vara några problem. Han erkänner inför socialen att han vägrar skriva på papper. Socialen ifråagsätter detta, och säger att ska man ha gemensam vårdnad så måste sådant fungera. Och även ifrågasatte de hur vi går tillväga när han befinner sig i USA. Skulle något hända, så fungerar det ju inte om det ska vara så här.

Nej . Precis. Det fungerar inte. Som jag sagt. Om och om igen.
Det är som att försöka komma överens med en 5-åring. Inte en 50-åring.

                                                                                   

Igår när jag startade datorn så loggades jag automatiskt in på Naomis msn.
Det tog kanske 3 hela sekunder innan det blinkade till nere i hörnet.

"Nytt meddelande från Peter"

"-Hej. Har du tagit nakenbilder än?"

ÅHHH! Den grisen! Jag mår så illa. Jag började chatta med honom och tänkte jag skulle se om jag kunde avslöja honom denna gången. Många undrar varför jag inte tar bort honom från hennes msn, men jag är fast besluten att sätta dit den grisen. Tar jag bort honom har jag ingen koll, nu vet jag på ett ungefär hur långt han har gått och vad han sysslar med.
Men jag har stenkoll på min dotter när hon är på msn, och hon vet mycket väl att hon inte får chatta med honom!

Så här ser statusen ut på hans MSN...



Jag frågade honom varför han hade en sån status, och han svarar då....

"-För att jag vill göra det med en oskuld. Är du intresserad?"

Han tror att den han chattar med är 10 år.

Han har nu gått steget längre alltså. Sist var han inte intresserad av att träffas, nu var han på med en gång.

Idag är det jag som skriver ut det här och åker in till polisen. Igen. Inte för att jag tror att de kommer att göra något, men hur kan de låta ett sånt svin komma undan! Det är ju bara en tidsfråga innan något händer!

Snälla ni, håll koll på era barn när de sitter vid datorn. Det är vanligare än vad man tror.

Läs mer om pedofilen här.
 
                                                                                    

Jag var nyss inne och läste Lady Dahmers senaste inlägg om jämställdhet, och hur männen även de skulle få mer att säga till om tex i vårdnadstvister osv.

Om världen blir mer jämställd så skulle papporna få mer tid att vara hemma med barnen, och de skulle då ha mer att säga till om i en eventuell vårdnadstvist.

Nu kan ju jag bara prata utifrån egen erfarenhet, men i mitt fall tycker jag att just den rättigheten har gått nästan snäppet för långt! Det enda jag har fått höra under de 6 år som jag nu har legat i en vårdnadstvist, det är att pappan nu för tiden ska ha exakt samma rättigheter som mamman.

Jag tycker det är helt rätt. Självklart ska de ha det! Jag bestrider inte det, men det ska väl ändå baseras på PERSONEN i fråga, inte bara rätt och slätt, "mannen har samma rättigheter"?

Jag säger som jag har sagt så många gånger förut, med rättigheter kommer också skyldigheter!

Att totalt strunta i att ta något ansvar under barnets första 2 levnadsår, för att sen riva upp allt genom att komma och kräva sina rättigheter, och komma och gå som han vill....då ska man inte ha samma rättigheter....vare sig man är man eller kvinna!

Men nu är det som att rättsystemet struntar i allt sånt. Jag får känslan av att de har använt vårat fall som något slags exempel.
"Här ska vi minsann visa att pappan har samma rätt som mamman"

Det har gått överstyr, ungefär som att låta en kvinna bli president utan att hon har någon som helst utbildning....bara för att visa att "jo, vi är visst jämställda"
Ok, dåligt exempel, men jag ville bara försöka förklara hur jag menar.

Allt måste ju dömas fall till fall, inte bara efter den jämställdhet vi strävar så efter i dagens läge.

                                                                                     


Ni får inte missa min tävling där ni har chansen att vinna biljetter till Britney Spears koncert!

Ännu en gång förvånas jag över hur Sveriges lagar fungerar....eller, rättare sagt, INTE fungerar!!!!

Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag har skrivit om den här pedofilen som kontaktade min dotter på MSN...som tur var kom vi på det ganska tidigt, och "tog över" chatten så att säga.

Jag och min man utgav oss då för att vara vår dotter, och ville se hur långt han var villig att gå. Det blev riktigt illa när han började skicka nakenbilder och uppmanade Naomi att göra likadant. (Ni som inte läst om det kan göra så HÄR)

Hur som helst så gjorde vi ju en anmälan, som efter 3 veckor lades ner...i brist på bevis!

Jag har nu varit i kontakt med en reporter på NWT, som antagligen ska skriva en artikel om detta. De har ju haft en rad artiklar om liknande fall tidigare, där reportern själv utgav sig för att vara en 13-årig flicka på olika nätsidor, och blev kontaktad av över 100 män (!) som delvis ville träffa henne osv... (Tycker absolut ni ska gå in och läsa dessa artiklar HÄR)

När jag pratade med reportern, som även har varit i kontakt med polisen angående vårat ärende, så fick han i stort sett samma svar från dem då, som han fick när de hade gjort sin anmälan....
De kan inte sätta dit pedofilen, eftersom han EGENTLIGEN inte har chattat med ett riktigt barn, utan personer som UTGER sig för att vara barn!!

Man blir helt chockad! De VET att männen i fråga ÄR pedofiler, men kan inte sätta dit dem!

I vårt fall tycker jag i o f s att det är en dålig ursäkt, eftersom han faktiskt var i kontakt med dottern först, och sen har ju polisen aldrig ifrågasatt exakt vad som skrevs av oss resp henne....plus att han skriver att han kontaktat flera andra småflickor som faktiskt skickat bilder till honom.....men de låter honom hållas....I brist på bevis....som det heter....

Jag känner mig så maktlös!
Vad ska man göra?

Jag har varit i kontakt med en person som helt uppenbart är ute efter småtjejer, han har kontaktat MIN dotter, och han blir värre och värre, och jag kan inte göra någonting! Polisen gör heller ingenting....Eftersom mannen bara tror att det är min dotter han äcklar sig med, fast det i själva verket inte är så.

Nej, då är det ju ok. Eller?

Idag är det måndag, och jag påbörjar min sista vecka som mammaledig...HJÄLP!
Vad ska jag hitta på sen, jag har ju inget jobb på lager, har sökt massor men ännu ingen som nappat....
Så behöver någon där ute en trevlig Åsa, hör av er! :D

Angående det här med byte av Naomis skola, som jag har skrivit en del om, så har det ju ännu inte skett någon förändring på den fronten. Detta innebär, att så fort jag får ett jobb kommer jag att vara tvungen att sätta in henne på fritids.

Lagarna kring just fritidsplatser åt barn är helt åt skogen om jag får säga det själv!!!

I vårat fall, där jag och pappan inte bor ihop, utan jag har en ny man, så är det JONAS som står och betalar helt och hållet för Naomis fritidsplats. Så har det varit ända sedan jag och han flyttade ihop.

När vi flyttade till Karlstad, så var vi varken gifta eller förlovade, utan bara sambos.
Vi hade inte delad ekonomi, ändå var det Jonas som fick betala för Naomis fritidsplats, trots att det inte är hans dotter. Anledningen till detta, är att Sverige lag säger att avgiften för fritids ska baseras på den sammanlagda inkomsten i hushållet. (Spelar ingen roll om du bor ihop med en kompis)

Eftersom jag vid den tiden var arbetslös, och Jonas tjänade ganska bra, så var det hans inkomst som de baserade avgiften på. Helt sjukt om du frågar mig!

Detta innebär, att om Naomis pappa skulle träffa en tjej som tjänade bättre än honom, och vi båda skulle ha varsin fritidsplats åt Naomi, så skulle det vara min man resp. hans tjej som betalade för hennes fritidsplats. Inte jag eller hennes pappa.

Det kan inte vara rätt någonstans!
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen...Sveriges rättssystem är helt bananas!!!!

Vi hade inte hunnit vara inloggade på MSN mer än 10 minuter igår kväll, innan pedofilen nappade. Precis som vi hade hoppats på. Vi var ju inloggade med min dotters konto, så han trodde sig chatta med en 10-årig flicka. (Läs mer om detta här)

Så här lät det: (P står för pedofilen, J som i jag)

P: "Har du webkamera?"
J: "Nej"
P: "Hade du någonsin visat dig naken för en kille, eller var det en annan tjej jag chattade med?"
J:"Öhhhh, nej, det har jag aldrig gjort!"
P:"Jag hoppas jag blir den första då :) Kan du inte smita in på toa och ta några sexiga bilder pådin nakna kropp?"
J:"Men hallå! Jag är 10 år!"
P:"Ja, men det gör inget. Du är så snygg och sexig. Jag vill gärna se dig naken"

Och så fortsatte det, under ett par timmar. Jag hade hoppats på att han skulle försöka stämma träff, för då skulle vi kunnat sätta dit honom rejält, men det gick inte. ...men han skulle höra av sig idag igen.

Vi ringde till polisen igår medans vi satt och chattade med honom, och fick då prata med en kriminalare som visste lite om fallet, men inte hon som hade hand om det. Hon trodde inte sina öron när hon hörde att fallet var nerlagt! Hon sa, att hade det varit hon skulle hon aldrig lagt ner det med så mycket bevis, men att alla poliser tar sina egna beslut....då kan man ju undra vad det var för en idiot till polis som hade hand om detta? Hon vi pratade med tyckte vi skulle göra en ny anmälan, och hoppas på att få en ny handläggare.


Här är en av bilderna han skickade....kommer ev.att lägga ut även en ansiktsbild på honom. Och JA, jag är fullt medveten om att det kanske, till och med troligen, inte är han på bilderna. Men i så fall kanske någon känner igen vem det är, och kan säga till honom. hade det varit jag skulle jag vilja veta om en pedofil använde mina bilder, skulle inte ni?

Jag kan tala om att han kallar sig Peter.

Idag har vi varit hos polisen och fått tillbaka vår andra dator.
Vi höll på att tappa hakan när de sa att de hade varit tvungna att lägga ner hela utredningen, eftersom de inte kunde spåra ip-numret!!!

Va fanken, de har både namn, mailadress, bilder och ip-nummer, och ändå lyckas de inte spåra upp personen!
Med allt de bevis vi hade, så skulle han nog ha åkt in på ett långt straff.....
Nedan ser ni ett kort utdrag ur konversationen med honom på msn.



Man blir inte så lite arg när man vet att han får fortsätta hålla på, för att inte polisen lyckades göra sitt jobb. Så ikväll är det vi som ska sätta oss vid datorn och göra polisens jobb....vi ska försöka fånga honom på kroken igen, och denna gången sätta dit honom ordentligt!

Efter att ha läst om den 41-åriga pedofilen på Aftonbladet de senaste dagarna, så skulle man nästan kunna tro att det är samma gubbe. Samma namn har de i alla fall.

Lyckas vi inte sätta dit honom nu ikväll, så kommer jag att gå ut med både namn, mailadress och bild på honom här i bloggen, så att det kanske stoppar honom på så sätt istället.

Håll tummarna för att han nappar nu!!


Läs mer om detta här, här, här, här och här

Förut när jag satt vid datorn, så fick jag se att det kom ett meddelande på min dotters msn. Hon hade glömt logga ut när hon satt där tidigare, och med en gång är det någon som skriver sånt som direkt ger mig en varningens flagga!

"-Hej. Har du cam? "

Jag börjar ana oråd, och utger mig för att vara min dotter för att se vad som framkommer.....

"Är du singel? Har någon kille sett dig naken nån gång?"

DING DONG!!
Alla varningsklockor slår larm, och jag fortsätter chatta med honom för att se om jag kan få fram vad det är för typ.

"Du är riktigt snygg. Hur gammal är du?" Frågar äcklet.
"-10" svarar "jag"
"-Ok. JHar du några nakenbilder på dig som du kan skicka?"

Vid det här laget är jag redan i telefon med polisen, och gör en anmälan.

Samtalet fortsätter i samma stil under ca 3 timmar, och han skickar ett flertal nakenbilder på sig själv, och ber att få se bilder på min dotter och hennes kompisar!

Han säger att han är 22 år och bor i Stockholm. Han vet mycket väl att de han chattar med är 10 år!
En UPPENBAR pedofil!

GRIS! ÄCKEL! SVIN!
Jag mår dåligt i hela kroppen av att ha chattat med en sån typ i flera timmar, men om det kan hjälpa med att sätta dit honom, så var det värt det.

Jag har sagt till min dotter FLERA GÅNGER, att hon inte får lägga till folk hon inte känner, men ändå har han lyckats nästla sig in. Han har sagt att han känner en kompis till henne, och denne har han även haft på MSN, så hon trodde på det, och la till honom.
Håll koll på vad era barn gör på Internet!

Nu är dagen här, som jag har väntat på så länge!
Min underbara dotter kommer hem ♥

Jag har inte lyckats få tag på henne på telefon sen i fredags, så jag hoppas hoppas att hon sitter på flyget som landar klokan 10:45. Drygt en timme försenat.
Vad trött hon ska vara min lilla sparv efter ett dygns resa, men ikväll ska jag skämma bort henne rejält! :)

Vet att ni är många som undrar hur det går för Naomi, och om jag har hört något ifrån henne.
Jag kan tala om att jag pratade med henne igår, och då hade hon det bra. Hon skulle på pyjamasparty hos sin kusin på kvällen, och det såg hon fram emot. :)

Känns skönt att höra att hon hade roligt igen, sist jag pratade med henne så var hon jätteledsen och ville komma hem. :(

Men hemresan närmar sig med stormsteg nu! "Bara" 12 dagar kvar nu...


Den här bilden tog jag på Naomi kvällen innan hon åkte. Hon ville muntra upp mig så hon klädde ut sig i min tröja, min väska, mina solglasögon och Jonas byxor :)

En dikt Naomi skrev till mig innan hon åkte:

"Jag kommer älska dig livet ut!
Men just nu älskar jag dig som mest!
Du har lovat att älska mig mig var jag än går livet ut!
Men jag vet inte sanningen? Kan du säga?
Du och jag är som en hel studsmatta tillsammans,
utan dig i mitt liv så är jag bara den lilla delen som aldrig blir hoppad på. :(
Du och jag har mycket lika!
Men det mesta kan man inte se.
Jag älskar dig så himla mycket!
Jag kan inte leva utan dig! Utan dig skulle jag inte vara född :(
Du är mitt allt! ♥"

För att se en annan dikt hon skrivit, klicka här
                                                                                                                                                                                     

Idag har det gått en hel vecka.
Längre än så här har jag och Naomi aldrig varit ifrån varandra. Nu har vi 4 veckor kvar. 4 veckor!

Hur mycket jag än funderar, så kan jag inte förstå hur de tänkte när de kom fram till att det här är vad som är "bäst" för Naomi. Att aldrig ha varit borta från sin mamma i mer än en vecka, och helt plötsligt tvingas bort i 5 veckor, och till råga på allt till ett annat land och främmande människor!

Hur kan det vara bäst?

Det står i en journal från skolsystern, att Naomi brukar "spela sjuk" de måndagar hon ska hem till mig efter att ha varit hos sin pappa i en hel vecka, pga att hon längtar efter mig så mycket att hon vill hem med en gång! Och ändå tycker de att hon ska klara av 5 veckor på en gång?

Börja med att åka dit 2 veckor då. Eller att vara borta 5 veckor i samma land, så man ser hur det fungerar.

Men nej då, de vet ju bäst. För de känner ju henne. Eller?????