Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Jag filmade även när jag öppnade champagneflaskan, men jag vet inte om jag vågar lägga ut den?

Jag vill tacka alla er som har uttryckt sin glädje och sitt stöd genom att lämna kommentarer till gårdagens inlägg.
Både här och på Facebook.

Helt fantastiska är ni!! ♥

Jag blir så glad varje gång någon delar glädjen med oss.
Hade väntat mig en del sura kommentarer också, det brukar ju bli så, och kan erkänna att jag varje gång jag fick en kommentar så högg det till lite i magen "Är det här en sur kommentar?"

Finns ju alltid folk som vill vara negativa och sura. Särskilt i en sån här sak. Våran glädje är ändå tyvärr på någon annans bekostnad, och det är klart att det svider. Även för mig. Aldrig roligt när det blir så, men i detta fall så hade vi inget annat val.

Vill bara tacka er alla för era kommentarer, gratulationer, att ni ringt eller delat länken på facebook och bloggar. Ni är så underbara!

Tidigt i morse hade vi vårt möte på socialkontoret.
Jag hade frågat innan om jag fick ha med Jonas dit, som stöd, så tillsammans satt vi där jättenervösa och pinade oss igenom minutrarna av småprat innan de började läsa upp beslutet.

Efter att ha läst upp sina konstateranden om hur ett barn alltid mår bäst av att ha båda sina föräldrar och hur de önskade att det skulle fungera med en gemensam vårdnad så kände jag mig nu helt uppgiven och hade nästan tappat allt hopp, när de till slut läste upp vad de hade grundat sitt beslut på, och jag hör:

"Vår rekommendation till Tingsrätten är alltså att du, Naomis mamma, får ensam vårdnad och att hon har sitt stadigvarande boende hos dig"

Känslorna i den stunden går inte att beskriva!
Äntligen hade någon lyssnat, och trott på mig!

Både jag och Jonas började gråta, och samtidigt som den ena utredaren hämtade näsdukar åt oss, så frågade hon:
"-Ni är väl glada?"

Ja. Det är glädjetårar!

Nu väntar Tingsrätten och där kan ju fortfarande beslutet bli vad som helst, men det är ändå en liten seger att någon för första gången på 7 år har förstått.

Den här flaskan har vi haft stående sedan innan vi var upp i Tingsrätten i april förra året. Jag hade hoppats på att få öppna den då, men efter det mötet fanns det inte mycket att fira.

Jag lovade mig då, att nästa gång jag får ett positivt besked, antingen i Tingsrätt eller från soc, så ska den korkas upp.

Blir den dagen idag???

Denna veckan skulle vi få ett beslut ifrån familjerättten angående vårdnadsutredningen.

Imorse ringde de.
"-Vi måste tyvärr skjuta på det i nån vecka till, vi har inte hunnit färdigt med papprena"

Jag blir så fruktansvärt besviken!!!
Det är 3 gången som de skjuter på det nu. Varje gång går man och spänner sig, väntar, oroar sig och sen i sista minuten så blir man snuvad på alltihop.

Det är en sån otrolig psykisk påfrestning!

Jag förstår självklart om de som jobbar med det har fullt upp. Jag förstår om det kanske kommer in mer akuta fall som de behöver ta hand om. Och jag är mer än tacksam för att de gör ett ordentligt jobb istället för att bara krafsa ihop någonting....

Men jag vill bara ha ett avslut nu.
Självklart är inte detta beslut, hur det än faller ut, det slutgiltiga. Vi ska fortfarande upp i Tingsrätten. Men det är ändå något som man har kämpat för i flera år, man går och är orolig över vad beslutet ska utvisa, man vill ha svar. NU!

1 vecka till känns som en evighet just nu.

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade om hur det går i vårdnadstvisten och allt.

Det beror INTE på att det har varit lugnt och händelselöst, utan tvärt om!
De senaste veckorna har det varit väldigt mycket konflikter och tjaffs, stora som små, och jag håller på att bli gråhårig av att försöka hänga med utan att tappa behärskningen helt och hållet.

Ni som har följt mig ett tag vet ju att det finns en del saker som jag har kämpat för med näbbar och klor i många år. Så som att Naomi ska få någon att prata med på BUP tex. Utan att behöva gå närmare in på detaljer, så kan jag berätta att jag igår fick ett argt meddelande ifrån hennes pappa där han skäller på mig för att jag inte talat om att vår dotter har dessa problem.

Han hade fått höra det av någon utomstående, och kunde väl inte förneka det längre, och då drar han till med att jag aldrig har berättat detta. Konstigt då att vi har varit på BUP flera gånger där han nekat till hjälpen?

Välkommen till verkligheten! Är det enda jag har att säga då.

Detta är bara en av många diskussioner vi har haft nu det sista, det känns som om det är något hela tiden och det tar mycket på krafterna.

Nästa vecka ska vi få besked om familjerätten har tagit för beslut i vårdnadsutredningen.
Jag håller alla mina tummar för att de förstår att det inte fungerar med gemensam vårdnad denna gången, men tyvärr har jag väldigt små förhoppningar efter att ha blivit besviken så många gånger förut.

Men den här gången kan de väl ändå inte ha undgått någon hur infekterad konflikten är?

Antalet barn som förs bort till andra länder i vårdnadstvister har mer än fördubblats det senaste, kan man idag läsa i DN.
Detta ska nu uppmärksammas och bildas ett nätverk av de olika partierna, vilket är bra.

MEN!
Kanske borde de jobba hårdare på att förebygga att något sådant här kan ske istället?

Jag vet ju av egen erfarenhet hur lite det tas på allvar när risken för ett bortförande föreligger, det är först när det är för sent som de svenska myndigheterna lägger ner resurser på att hjälpa.

Jag minns i somras när jag ringde Amerikanska ambassaden och försökte få reda på lite info inför Naomis USA-resa, och de bara skrattade när jag sa hennes namn för de visste precis vem jag talade om. Pappan hade under flera år lämnat in mängder av pass-ansökningar, och jag fick då även reda på att han ansökt om ett social security nummer åt henne.

Mer fick jag inte veta. Det var locket på!
Trots att jag är hennes mamma och har halva vårdnaden, så var jag inte amerikansk medborgare och hade därför inga rättigheter enligt deras lagar.

Jag ringde UD, polisen, svenska ambassaden i USA mm mm, ingen kunde hjälpa mig.
Det enda jag fick höra var att: "Du får helt enkelt vänta och se om han behåller henne där, då kan du göra så och så."

DÅ! När det är för sent.



Är du orolig att ditt eller något barn du känner ska bli bortförd?
Kontakta Saknade Barns Nätverk. De har hjälpt mig mer än någon annan.

Igår var jag på ännu ett möte med soc, där jag själv fick sitta och berätta min version av hur läget ser ut.

En och en halv timme har aldrig gått så fort, men jag känner att jag har så mycket som jag vill ta upp, då det är väldigt viktigt för mig att det blir en ordentlig utredning den här gången.
När tiden var ute hade jag inte hunnit berätta hälften av det jag ville, så jag har fått boka in en ny tid för att få med allt.

Det är ett väldigt pressat schema med möten nu framöver, eftersom allt blev så försenat, och beslutet ska vara färdigt redan den 17 april.

De frågar mig gång på gång hur jag vill att umgänget ska se ut om jag får ensam vårdnad, men jag har väldigt svårt för att ta ställning till det då pappan inte ens har ansökt om något umgänge. (vilket är väldigt märkligt?)

Att vårdnad och ungänge är 2 skilda saker är det visst många som inte förstår, och det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Det står en artikel i DN idag om att växelvis boende inte skadar tonårsbarn med skilda föräldrar, men att mer studier krävs vid mindre barn.

Jag tror inte det är skadligt alls, så länge föräldrarna kan komma överens och barnet har det bra på båda ställen. Det här sa jag även till soc igår, att så länge Naomis bästa intressen tillgodoses på båda ställen, så kommer hon alltid att ha 2 hem. Ett hos mig och ett hos sin pappa.

Vårdnaden är en annan sak.

Kommer att försvinna en liten stund nu på förmiddagen.

Ska iväg på möte tillsammans med Naomis pappa på BUP.
Försöka få honom att gå med på att låta henne få behandling utan att journalerna hämtas ut,
men efter tisdagens möte på soc har jag inga större förhoppningar.

Men, vi får hålla tummarna!

Så fort man läser en artikel om föräldrar idag, så är det någon som ska leda in samtalet på hur svårt det är för pappor att vara jämställda när det handlar om vårdnaden om barnet. De påpekar att det hela tiden är mamman som drar det längsta strået när det kommer till att få vårdnaden om barnet.

Jag håller med om att det länge har varit så, men jag tror inte det hör till vanligheterna idag. Eller också är det bara så att jag har haft oturen att mitt fall används som något slags praktexemplar för att påvisa att pappan har samma rättigheter.

Jag håller självklart med om att det är så det ska vara. Båda föräldrarna ska ha samma rättigheter, om båda föräldrarna tar samma ansvar!

Jag kan ju bara tala utifrån egen erfarenhet, men jag tycker det verkar som att det har blivit totala motsatsen nu. Att de inte vågar döma till moderns fördel, med rädsla för att det ska verka just som att det är för att hon är moder.

Är det rätt att det går överstyr åt det hållet?

Så fort jag diskuterar mitt fall på något forum eller liknande, så får man det slängt i ansiktet att "jag tror jag ska få vårdnaden bara för att jag är moder"
Det handlar inte om det!

Det handlar om vem som är den lämpligaste vårdnadshavaren. Har det gått så långt att man som mamma inte ska kunna få vårdnaden längre, bara för att det tidigare var så att mamman oftast fck det?

Det vore ju som att säga att "män ska aldrig mer få bli chefer eller statsministrar, för det är alltid dom som har varit det tidigare."

Alla fall ska väl dömas individuellt, i en vårdnadstvist handlar det väl inte om jämställdhet utan vad som är bäst för barnet?
Är gemensam vårdnad bäst, då ska det vara gemensam vårdnad.
Är fadern lämpligast, då ska fadern ha vårdnaden.
Men om mamman är lämpligast, så borde detsamma gälla även för henne, oberoende av vad statistiken säger.

Eller?