Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Så ringde jag mamma för en stund sen för att kolla om det var ok att vi åkte ner och hälsade på dem idag.
Då svarar hon:

"-Jag anade att du skulle ringa, för det var en fågel som flög in i rutan förut..."

Ge dig nu!!!
Vad sjutton är det här???
(Se här vad jag menar)

Har det något samband med alla döda fåglar som ramlar ner från himlen och dör?
Erkänn ni med, det börjar bli läskigt??




Bild på en av de döda fåglarna i somras.

Och på tal om föregående inlägg, kolla det här.


                                                                                                                       

Idag diskuteras det om jordens undergång och eventuell existens av utomjordingar på Aftonbladet.

När man läser ibland kommentarerna under artikeln, så diskuteras det vilt om vad som händer när och om jordens resurser tar slut, ska vi förflytta oss till en annan planet, kommer vi att stöta på utomjordingar? osv osv.

Sen går diskussionen över till Guds existens eller icke-existens.

Jag tror personligen inte på Gud, däremot så tror jag på utomjordingar. Eller hoppas att de finns i alla fall, det är inte så att jag är övertygad och måste starta en kyrka för att övertyga alla andra om det.

En sak kan jag inte begripa, och ni får gärna svara mig på detta.

Att tro på Gud är helt acceptabelt, större delen av jordens befolkning tror på någon slags Gud. De startar religioner, öppnar kyrkor, begår massmord och startar krig, de vallfärdar för att sprida sitt budskap, om en man som sägs ha kunnat gå på vatten, gjorde vatten till vin, återuppstod från de döda, föddes av en oskuld. ja ni fattar vad jag menar? Detta är helt ok.
Att vara kristen och att tro på Gud är fint.


MEN.
Om du tror på utomjordingar och UFO:N, om du säger att du blivit bortrövad av utomjordingar eller att du sett ett ljussken på himmelen, om du tror på något övernaturligt över huvud taget, så blir du genast stämplad som ett FREAK.
Att det finns liv i rymden är väl inte så otänkbart? Att det kanske eventuellt varit här på vår planet är inte heller helt otänkbart, det finns ju många vittnen och bevis som faktiskt talar för detta. En hel stad (Roswell) har sett bevis för detta. Bland annat.

Vad jag vet så är det ingen som har sett Gud?

I mina ögon är det mycket troligare att det existerar spöken och utomjordingar, än att det sitter en Gud någonstans som har gjort Adam och Eva, eller att någon som hette Jesus en gång för 2000 år sedan återuppstod från de döda.

Vad tycker ni???

                                                                                                                             

Var tvungen att dela med mig av den här artikeln som man kan läsa på Aftonbladet idag.

En kvinna blev år 1928, då 16 år gammal, våldtagen av 3 män vilket resulterade i att hon blev med barn.
Hon tvingades av sina föräldrar att adoptera bort sin dotter, men i 77 års (!) tid så bad kvinnan om en enda sak:

Att få träffa sitt barn, bara en enda gång!

En dag ringde telefonen, och det visade sig vara hennes dotterson. Han hade hittat henne via adoptionsbyrån och fått läsa hela historien om våldtäkten, men även fått reda på att hans mormor många många gånger skrivit till byrån i hopp om att få information om det barn hon tvingats lämna bort.

Han sökte på hennes namn i tron om att hon var död då hon var över 90 år, men istället fick han ett telefonnumer och ringde henne.

Idag har hela familjen träffats flera gånger, och i år firar kvinnan sin 100-åriga födelsedag.
Tillsammans med sin dotter och sina barnbarn.

Vilken lycka! Blev så rörd när jag läste denna artikeln. Om man önskar sig någonting tillräckligt mycket, så kan det ibland ske mirakel ♥
                                                                                                                         

Jag skrev häromdagen, att vissa barn kan vara klokare än vuxna människor, och här mina vänner, här har ni beviset!
Man kan debattera könsfrågan fram och tillbaka till leda, men i den här diskussionen så håller jag med fullständigt.

Leksaker och kläder ska absolut inte delas upp i så strikta delar, där rosa gullegull är till flickor och allt blått och pangpang till pojkar.

En eloge till föräldrarna till denna lilla flickan!



                                                                                                                           

Jag har märkt att många med mig stör sig på skillnaden mellan att förolämpa en smal person, eller en överviktig person.

Jag läste en väns status på facebook igår, hon skrev så här:

"Hur många skulle säga åt en överviktig som sträcker sig efter en kaka "Ska du verkligen ta en kaka till, du som är så tjock"? Men ingen tvekar att säga: Du som är så smal, ta en kaka till – du behöver lägga på dig."

Varför är det ok att förolämpa någon som är smal, men inte en som är överviktig???

Många är de gånger jag har läst artiklar på aftonbladet, där de skriver om hur man ska gå ner i vikt, men aldrig berörs det motsatta problemet?
Träna; säger många.
Jovisst. Men det kan man väl säga till en överviktig person också om vi ska hårddra det.

På dagens förstasida av Aftonbladet kan man hitta inte mindre än 10 artiklar om hur man ska gå ner i vikt.

Känns väldigt konstigt, att man får inte säga till någon att de är fin, men du får säga att de är för smala, eller tala om för dem hur de ska gå ner i vikt....Dubbelmoral??



                                                                                                                                

Är det fler än jag som börjar tröttna på den här helylle världen som vi försöker skapa?

Där allt är svart eller vitt, där vi sätter upp förbud mot allt, ingen får begå ett enda misstag utan att folk ska kritisera, man får inte tycka eller tänka eller känna som man vill, får då är man en dålig människa?

Helst ska alla gå runt och bete sig som Underbara Clara, där hela livet utspelar sig som på små rosa moln, man är en riktig dundermamma som alltid lagar all mat från grunden, aldrig köper hämtmat, klär sina barn i genuskläder, odlar sin egen potatis, aldrig dricker en droppe alkohol så att barna ser det, går till lekparken varje dag, är med i föräldraföreningen på skolan, aldrig svär, aldrig höjer rösten eller bråkar med sina barn, utan på ett pedagogiskt sätt talar om när barnen gjort fel.

Fattar ni vad jag menar?

Självklart är det inget FEL på att vara perfekt.
Men jag tycker det börjar kännas mer och mer som ett tvång.

Inför jul så hör man överallt om kändisar som talar för "en vit jul till barnen".

Jättefint. Kanonbra. Jag håller med.
Till en viss gräns!

Jag tycker inte heller att julen ska vara en dag när man super sig full, och barnen får se det. Men måste den vara vit för det?
Varför skulle inte jag kunna få tag mig ett glas vin, eller lite äggtoddy, eller kanske dricka några öl när barnen gått och lagt sig?

So what om jag skriker på mina barn emellanåt,och bråkar med dom när de beter sig som bortskämda gnällspikar. Då får de gå till sitt rum, drämma igen dörren så det ekar i hela huset om de vill, och dra på musiken på max för att visa sina protester.

Jag gjorde det när jag var liten. Gjorde inte ni?

Har vi i våran generation blivit såna fruktansvärda människor så vi måste förhindra att våra barn får bete sig som vi gjorde?
Gå ut med kompisar utan att ta med sig mobiltelefonen. Det fanns inte mobiltelefon när jag var liten.

Jag säger för guds skull inte att allt var bättre förr, men det känns som det håller på att gå för långt, tycker inte ni?

Det står på Aftonbladet om en mamma som lät sin 9-åriga son åka tunnelbana själv, och hon fick massor av hatbrev ifrån andra folk som tyckte hon var "världens sämsta mamma!"

Jag tror att alla känner sina barn bäst, alla är vi olika och klarar av saker på olika sätt. En 9-åring kan vara mognare än en 20-åring, det beror ju helt på individen. Jag vet vuxna människor som inte klarar av att åka tunnelbana själva.
Borde inte de ha förmyndare då??


                                                                                                                        

Att vara otrogen mot sin partner och ljuga om det måste vara bland det mest idiotiska jag kan tänka mig.
Jag har alltid sagt det, och upplevt det själv, att sanningen kommer alltid fram, förr eller senare!

Detta fick nu en gammal man bittert erfara, när han 99 år gammal hittade kärleksbrev från sin frus älskare. Som hon hade haft för nästan 70 år sedan! (se dn)

Stackars stackars man.
Jag lider verkligen med honom. han har nu, 99 år gammal och efter ett 77 års långt äktenskap, begärt skilsmässa från sin fru.

Vissa kan tycka det är dumt, att göra det så långt efteråt, men den som själv blivit bedragen vet, att det är inte otroheten i sig som gör ondast, utan lögnen.

Att det sen var 70 år sedan hon gjorde det har ju ingen större betydelse. Han fick ju precis veta det.

Den diskussionen hade jag med mitt ex, när jag fick veta att han hade varit otrogen mot mig under två års tid. När jag fick reda på det hade det redan varit slut mellan dem i drygt ett år, så han tyckte inte jag skulle bli så arg och ledsen.

I mina ögon gör det nästan saken värre. 

Vad tycker ni. Gjorde han rätt som tog ut skilsmässa efter så lång tid, eller borde ha ha "Stuck it out?"
                                                                                                                 


                                                                                                                                

Alltså, den här debatten angående vargens vara eller inte vara.
Är det bara jag som tycker den är helt sjuk hela diskussionen???

Vem är det som tycker att de har rätt att gå in och bestämma över om att en hel djurart ska utrotas?

Jag kan förstå bönders frustration över att de blir av med sina djur, om vargar som kommer in på gården och tar deras får, hästar, kossor, hundar osv. Men skjut DEN vargen då, inte hela flocken.

Men den allra sämsta av ursäkter om du frågar mig, är jägarnas åsikt. Det är ju för bövelen jägarna som inkräktar i vargens revir, inte tvärtom!

Vi har varg utanför vårat hus, Jonas såg en livs levande i våras. Vargen ni ser i klippet nedan strosade omkring utanför min systers hus nu i november. Inte ett dugg rädd. Men tycker jag den borde skjutas för det?
NEJ!

Vargar har samma rätt att leva som alla andra djur. Punkt.           

             

                                                                                                                     

Det ska börja en ny serie på Tv3 som heter Stage Mom's. Det handlar visst, vad jag förstår, om mammor som hjälper sina barn att bli fotomodeller.

Detta är ju väldigt tabu i Sverige! Det verkar som om allting i detta land har blivit antingen svart eller vitt, och det börjar gå mig lite på nerverna faktiskt.

Jag håller med om att man kanske inte ska driva sina barn så långt som Gunilla i Svenska Hollywoodfruar gjorde, eller tvinga sina barn att ställa upp på sånt de inte vill.
Men det finns faktiskt ett mellanting.

Jag ser inte mig själv som en stagemom, men enligt vissa så är jag det. Jag har ju skrivit tidigare om Naomis drömmar om att bli fotomodell. Hon blev ju även antagen av Karlstad största modellagenturer för några år sedan, och fick ett uppdrag, men blev hindrad eftersom hennes pappa inte gick med på det. Fine, jag köper det.

Men jag har även fått en del kommentarer ifrån andra föräldrar som skriver att "barn ska inte vara modeller" osv.
Då tycker jag ändå det är intressant att dessa mammor som skriver detta, har bloggar FULLA med kort på sina barn!
Är inte det lite samma sak frågar jag mig då?

På ett vis så "säljer" du ju dina barn när du lägger ut bilder på dem på din blogg. Många tjänar ju även pengar på sina bloggar, pga folk som tittar på deras barnbilder bla.

Jag kan hålla med om att föräldrar som drar in sina barn i en fotomodellvärld, där allt handlar om utseendet, inte känns rätt.
Men just i mitt fall då, så handlar det ju inte om den sortens modell, utan reklammodell. Sånt som vem som helst kan bli antagen till, oavsett utseende. Alla barn ni ser i reklam på tv är ju modeller, vare sig det är för blöjor, eller tvillingarna i Com Hem reklamen.

Detta är min dotters högsta dröm, är det då fel av mig att hjälpa henne försöka uppfylla den, bara för att hon är ett barn?

När man läser på Lady Dahmers blogg idag, så tycker hon att mammor (antar att jag ingår i den gruppen) som hjälper sina barn med detta borde tvångssteriliseras.

Lady Dahmer om någon är väl en mamma som använder sina barn till att uppnå sitt eget syfte?

Jag bara säger, det måste väl inte vara svart eller vitt? Varför måste man döma alla efter de värsta?



                                                                                                                         

Relaterade inlägg:
Varför får jag inte vara fin?
"Mamma, måste jag se ut som en gris?

En man i Philadelphia gick runt och städade på gatorna, och precis när han skulle till att slänga en kartong så hörde han ett ljud, och inuti kartongen hittade han en nyfödd bebis!

Hon omhändertogs, och det konstaterades att hon mirakulöst nog mår bra trots att hon bara var 4 timmar gammal.

Många har hört av sig och vill adoptera flickan, men myndigheterna vill först och främst återförena henne med hennes familj????

Jag kan förstå att prioritet nummer ett är att hitta föräldrarna, för att ta reda på vad det är som har hänt. 
Kanske har någon mamma fått en förlossningspsykos? Kanske någon tagit ungen från mamman? 
Eller är det helt enkelt någon som ångrat sig och inte ville ha ungen, så de slängde den i soporna?

Ja, det finns många möjliga scenarion, så därför förstår jag att de vill hitta familjen för att ta reda på vad som hänt. Men förtjänar de att få tillbaka flickan?

Nej. Det tycker nog inte jag. Inte i dagsläget.


                           I den här kartongen låg bebisen. Bild tagen från Aftonbladet.

Det finns faktiskt en film som jag tycker är bra som handlar om just detta.
En sann historia med Halle Berry i huvudrollen, där hon spelar en narkoman som slänger sin bebis i soporna. Bebisen adopteras av en annan familj, och ca 7 år senare vill den biologiska mamman ha tillbaka barnet.
Losing Isaiah heter den. Riktigt bra film, se den om ni inte har sett den!
                                                                                                                  

En bebis med 2 huvuden är född i Brasilien.
För att bebisen ska ha någon chans att överleva tvingas de nu operera bort ett huvud. Alltså ett av barnen, eftersom de har 2 hjärnor!

Mamman har ammat båda bäbisarna och det har gått bra, hon har fäst sig vid båda. Nu tvingas hon välja.
Hur gör man det????




När jag var gravid med Naomi, så fick jag veta att det fanns ett så kallat amnioticband kvar i livmodern, vilket de förklarade för mig kunde betyda att hon hade haft en tvilling som slutade att utvecklas. Jag fick åka in på 4 ultraljud för att försäkra mig om att det försvann, vilket det gjorde. 


 
                                                                                                                 

Idag står det stora rubriker på nyheterna om de 2 svenskar som dömdes till 11 års fängelse för medhjälp till terror.
Fruktansvärt, men jag är lite sån att jag inte orkar mer än lusläsa såna nyheter, så jag är faktiskt inte så insatt.

VAR de skyldiga till terrorbrott eller var det bara falska anklagelser? Vet ju att de nekade men....

Den helt klart sorgligaste nyheten som man kan läsa om idag är ju ändå om den lilla valpen Sheva som torterades till döds av sin husse. Det var så otäcka beskrivelser av vad den lilla hunden hade blivit utsatt för under hela sitt korta liv, så jag orkar inte ens tänka på det. Skönt att han fick ett "ordentligt" straff!

Min fråga är bara: Varför skaffar man hund om man inte vill ha den???



                                                                                                                         

Denna video som är tagen från Aftonbladet visar hur polisen slår och sparkar på en försvarlös kvinna, som ligger på marken och sprattlar som ett djur.

Man blir chockad inte bara av det faktum att de använder så mycket övervåld, utan även att de avslutar med att slita av demonstranten hennes kläder i ett sista försök att förnedra henne.

Kvinnan, som mot alla odds överlevde, vill vara anonym. Det kan jag mycket väl förstå, för om de kan göra henne så illa som de gör på videon, tänk då vad som skulle hända om hon gjorde en anmälan och gick ut med sitt namn?

Däremot är hon angelägen om att videon sprids så alla får se vilket övervåld som används av militärpolisen, så fortsätt sprid videon, för så här får det inte gå till!

Vad gör man när samhällets väktare sviker? Vart ska man då vända sig?



 
                                                                                                                            

Angående det här med att man i dagens samhälle inte får  säga "fin" till sina barn. Eller ja, får o får, men man bör inte säga det, eftersom det enligt vissa framkallar ett tvång hos barnen att vara fina.

Jag skrev ju ett inlägg om det häromdagen, och jag fick då frågan av LD "varför jag ville lära mitt barn att det är  viktigt att vara fin?"

Jag tycker ju fortfarande inte att det är fel att säga det, jag kan argumentera om detta ämne i flera timmar säkert, men jag har en fråga då till alla er som tror att bara för att man säger något till ett barn, så lär man dem att de måste leva upp till det.

Under hela Naomis uppväxt så har jag haft ett smeknamn på henne som jag inte vet riktigt vartifrån det kommer. Hon vet att jag säger det med kärlek, och det är ganska gulligt,faktum är att jag även börjat kalla min son för detta smeknamn....nu börjar jag ju bli lite orolig att de kanske känner ett tvång att de måste leva upp till detta också, och det vore ju inte roligt?

Min fråga är alltså, måste jag sluta kalla mina barn vid deras, kanske inte så vackra men ack så kärleksfulla smeknamn med rädsla för att de lär sig att de måste leva upp till det?

Ja, just det., Jag kanske ska tala om att smeknamnet jag har på dem är GRISFEJS:

                                                                                                                                 

Är allting svart eller vitt i dagens samhälle?

Är det så att vi männsikor håller på att bli så hjärnbefriade att vi måste sätta regler på allt, ta bort allt som är roligt för barn, förbjuda allt hit och dit, för att vi ska ta oss framåt i utvecklingen?
I mina ögon känns det som att om man måste förbjuda allt för att komma framåt, då blir man ju bakåtsträvande istället.

Jag läser ju en hel del bloggar, och många av dom är inriktade på barnuppfostran och det debatteras hit och dit om vad som är rätt, hur man ska uppfostra sina barn för att ändra deras och samhällets syn på saker och ting.

Ta som exmpel bara, det som Lady Dahmer skriver en hel del om i sina inlägg. Hon är ju en feminist ut i fingerspetsarna,och jag tycker hon är bra. Mycket av det hon skriver gillar jag, och hon har definitivt förändrat min syn på vissa saker. (se här)
Sen har vi vissa argument om barnuppfostran där jag inte håller med henne. Alls.
Som exempel den där hon inte tycker att vi ska få säga till våra (eller andras) barn, att de är fina. (här)
Hon tycker ordet fin sänder ut fel signaler, och att vi genom att säga det sänder ut signaler om att utseendet är viktigt.

Jag kan inte hålla med henne där. Varför ska man inte få säga till någon att den är fin? Om jag tycker att min dotter är jättefin i håret en dag, ska jag inte få säga det då? Ska jag hålla tyst och låtsas som ingenting bara för att det fokuserar på utseendet?

Nej. Jag håller med om att utseendet inte är det viktigaste,men det har ju ändå betydelse. SÄga vad du säga vill. Sen kan en person vara fin på olika sätt. Tänk vad tråkigt det vore om ingen brydde sig om hur de såg ut!

Utseendet är inte det viktigaste, men vad är det viktigaste? Om min dotter är duktig på matte, ska jag inte få säga det till henne då? För matte är väl inte det viktigaste i liver heller? Alltså, ni fattar vad jag menar?


Om jag säger att någon är fin så är det väl inte MITT fel om någon läser in fel saker i det?
Då är det väl de som har problem och inte jag??
Varför ska barnen behöva drabbas genom att aldrig få höra att de är fina,det måste väl finnas bättre sätt att ta bort utseendefixering och ideal?





                                                                                                                

Har ni läst om den här nya hatkampanjen mot Katrin Zytomierska?

För er som inte har gjort det, så kan jag berätta i korta drag vad som har hänt.
Hon reste med sin familj till USA, och tog med sin polska barnflicka som de trivdes mycket bra med. Katrin gick i god för henne då de ansökte om visum, och när de väl kom di tså "rymde" barnflickan. Alltså försvann helt, och där står Katrin och hennes familj utan barnflicka, samt med samvetet att de fört in henne "olovligt" i landet.

Katrin blev, förstås, mycket arg och besviken när detta hände, och skrev ett inlägg på sin blogg om att hon skulle se till att barnflickan aldrig mer fick jobb i Sverige, och sen la hon ut en sån där gammal westernbild, Wanted Dead or alive.

Nu har hon bombarderats med hatkommentarer, och även blivit anmäld flera gånger för mordhot!!

Alltså, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?

Vad är det för fel på folk? För det första, så de som inte kan se humorn i det inlägget,de måste ha något allvarligt fel. Sen är det ju så, att man ibland skriver saker i stundens hetta som man kanske inte riktigt menar, men att hon p  å allvar skulle vilja ha den här personen död?? Nä,det fattar ju vem som helst att så inte var fallet.

De som håller på med anmälningar och hatkommentarer,det är ju dom som har problem i mina ögon. Varför över huvud taget läsa hennes blogg om man stör sig så på henne, och sen läser man många av kommentarerna där de önskar livet ur Katrin. Vad är det som skiljer dom från henne då?

Alla måste ju ändå vara ense om att det barnflickan gjorde var fel. Att Katrin då blir arg är väl givet?
Sen om hon gick för långt i sitt inlägg....njae,det är väl en smaksak.Humor tyckte jag, vissa tycker inte. Men mordhot? NEj, ge er nu.

Ni beter er värre själva.
Man får lust att sänka sig till er nivå och säga "Den som sa't kan va't!"

Läs Katrins blogg här.

                                
                                                                                

Angående debatten i tidningarna idag, om att en tredjedel av de anställda på ett av Sveriges största sjukhus tycker att misshandlade kvinnor får skylla sig själva.

Min första tanke är, varför en sån studie ens har gjorts? Man tycker ju att en så självklar fråga inte ska behöva ställas, men när den ändå gjorde det, så var svaret så chockerande!
Många av de som svarade tyckte att kvinnan ( I det här fallet sas det inget om misshandlade män?) faktiskt får skylla sig själva.

Hur gamla är de tillfrågade kan man undra då?
När jag var yngre levde jag under uppfattningen, att blir man slagen mer än en gång och stannar kvar, så får man skylla sig själv.Jag fick då höra från en kompis som faktiskt levde under sådana här förhållanden, där hon blev slagen av sin kille, att man blir "Fast". Jag kunde inte förstå detta, trots att jag hörde det från flera håll.

Tills jag själv hamnade i ett destruktivt förhållande. Inte så att jag blev slagen, men jag blev utsatt för psykisk misshandel. Jag blev intalad att det var mig det var fel på, att jag fick skylla mig själv för allt som hände. Jag kan tänka mig att de som blir slagna blir lika hjärntvättade som jag blev.
Det är först när man kommer ur förhållandet och har tagit avstånd, som man inser hur sjukt det är!
Att bli slagen och sen komma till ett sjukhus,  det stället man tror man är trygg på,  och sen kanske få "bekräftat" att det är ditt eget fel, det blir ju som att bli slagen en gång till.

Den som blir misshandlad, vare sig det är en kvinna eller man, ska aldrig behöva ta på sig skulden för det som hänt!


                                                                                                                    

Är nog säkert vad de skyltdockorna hade tänkt om de hade haft en hjärna.
För det är väl så anorexiaoffer tänker eller? Och det måste de ju vara?

Och det är ju uppenbart att Gina Tricot enbart riktar sig till den målgruppen, om man ser till deras modell av skyltdocka.

Jag bara undrar nu:

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK???

Vad är det som får någon att välja dessa modeller på skyltdockorna, som faktiskt riktar sig mycket just till unga flickor? Är dettá den förebild som våra barn ska ha att gå efter?

Inte konstigt att min dotter kom hem för ett tag sedan och tyckte att hon var tjock...(läs här)

Finns det över huvud taget nån där ute som tycker detta är okej?


Bild tagen från Aftonbladet

                                                                                                                          

Jag har ju skrivit tidigare och berättat om pedofilen som kontaktat min dotter på Dayviews och MSN. (läs här)

Polisen har ju nu hand om det ärendet, men det värsta är att det ramlar in nya pedofiler hela tiden!
Nästan dagligen säger Naomi till mig att det är någon som skickat ett mail till henne där och skriver saker som "vill du leka lite på webkameran, eller vill du bara titta på mig?"

Jag har ju stenkoll på hennes konto där, och senast igår loggade jag in för att kolla läget, då var det ett äckel som hade skickat ett mail där det stod "Har du nånsin sett k*k?"

Jag blockerade honom omgående och får väl göra en ny anmälan, tycker inte att någon av de kräken ska komma undan med det! Det värsta är att polisen inte gör något. De måste vänta till någor händer, tills ett oskyldigt litet barn har blivit våldtaget eller kanske till och med mördat innan de gör något.

Nu har i alla fall jag bestämt mig, att det blir inge mer Dayviews för min dotter. Det är som att kasta in henne i en ormgrop full med pedofiler.

Jag tror helt ärligt att Facebook är tryggare, där kan jag ju själv hålla koll på henne och vilka hon blir vän med. Samt att Dayviews är mest för barn, det är tid äcklena vänder sig. Ska ta mig en funderare på det.

Jag skulle uppmana er alla att ta bort era barn från Dayviews eller i alla fall hålla stenkoll på vad de sysslar med där, för även om de lovat er att hålla sig undan så kan det bli grupptryck när de sitter tillsammans med kompisar. Innan ni vet ordet av har det gått för långt.