Att som förälder föra bort sin son eller dotter är olagligt, brottet kallas egenmäktighet med barn. 

Men för varje år som går blir det vanligare. Många av fallen rör kidnappningar till andra länder.

UD hanterar just nu 140 fall där barn förts bort, nästan en tredubbling på tio år. Men den verkliga siffran är långt högre. Av de fall som polisanmäls leder bara en försvinnande liten del till åtal.

Den förälder som lämnats kvar upptäcker nästan alltid samma sak: hur lite hjälp som finns att få. 

Detta blev jag ju själv varse för några år sedan när jag fasade över att min dotter skulle bli bortförd och kvarhållen i ett annat land. Hjälpen jag fick var lika med noll och ingenting. Jag fick ta reda på allting själv, kontakta myndigheter som inte hade en aning om vad jag skulle göra för att få hjälp eller vart jag kunde vända mig. De sa ju även till mig att det ses inte som ett hot att någon ska försvinna med ett barn om inte denne person tidigare gjort något liknande!

Nå, i mitt fall hände det ju faktiskt i somras. Pappan behöll mitt barn längre än vad som var planerat och överenskommet, men inte ens då fanns det något jag kunde göra eller någon hjälp att få.

Jag har följt en serie på Tv 4 fakta som jag verkligen kan rekommendera, en dansk dokumentär som heter De Bortförda Barnen.

Väldigt intressant serie där man får följa 4 olika livsöden där den ena föräldern rövat bort barnen och den kvarlämnade föräldern inte får någon som helst hjälp från myndigheterna, trots att länderna i flera fall ingår i HAAG-konventionen.

Så ser den bittra verkligheten ut.

Mamman i artikeln som Aftonbladet skriver om fick anlita en agent som letade upp pappan och sonen och sedan lyckades öterföra dem till mamman. Hon fick ingen hjälp utav några myndigheter. Vem fick hon hjälp och råd av? Jo, sin advokat Ia Sweger. Som också är min advokat.

Hon fick även hjälp av Lina Lundin som är ordförande i Saknade Barns Nätverk. Även hon en av de få som hjälpte mig när det var som värst.

Jag minns att jag en av de hemska dagarna i maj 2011 ringde till UD i ett desperat försök att få någon hjälp, och när jag nämnde att jag fått lite hjälp av Ia Sweger och Lina Lundin så fnös de åt mig i telefonen och bad mig hålla mig undan från dem.

Jag frågade Ia om detta vid ett senare tillfälle, och då skrattade hon bara och sa:

"Ja, tror jag det att de inte gillar mig. Jag är inte rädd för att säga ifrån när det verkligen gäller och har flera gånger tvingat dem att göra sånt de inte vill: Sitt jobb!"

Det var då jag bestämde mig för att det var hon som jag skulle anlita. Och jag har inte ångrat det beslutet en enda gång.

 När inte myndigheterna hjälper till så får man hitta de som gör det.