Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Mycket humor och roliga episoder ur vardagen. Massa bilder, en del tips och även allvar då jag delar med mig om lite ur en pågående vårdnadtvist.

"Ska ni ha fler barn?"

Ni som känner oss eller har följt min blogg ett tag vet ju om  att vi länge har försökt bli med barn.

 

Vi började försöka få barn redan 2007, och efter 2 utomkvedeshavandeskap och ett besök på fertilitetsmottagningen så blev lille Nino till i september 2009 helt och hållet på naturlig väg. Han föddes i juli 2010, och direkt började vi försöka bli med barn igen.

Vi har alltid vetat att vi ville ha minst ett barn till, och vi visste ju att vi inte hade lyxen att som de flesta andra kunna planera in nästa graviditet.

Vi fick helt enkelt försöka och hoppas på det bästa. 

 

Jag visste ju att så länge jag ammade så var inte chansen så stor att jag skulle bli gravid, men när jag slutade amma i april 2011 så hoppades vi att det skulle ta sig fort. 

Hade jag fått min önskan igenom så hade jag velat ha max 2 år mellan barnen.

 

Jag har ju redan "börjat om" en gång då Naomi var 9 år när Nino föddes, därför ville jag gärna att det skulle bli tätt mellan Nino och nästa barn.

 

Nu har det gått ett och ett halvt år sen jag slutade amma, men fortfarande ingen bebis.

 

Sorgen och besvikelsen som uppstår varje månad när man inser att det inte gått vägen går inte att beskriva. Jag hade satt augusti i år som gräns. Har vi inte blivit gravida då så blir det inga fler barn.

Jag orkar helt enkelt inte med att bli så ledsen varje månad, och sen få upp hoppet för att inse att det inte blev nåt. Igen.

 

Men hur ger man upp drömmen om ett barn som man så gärna vill ha?

 

Det går inte. Så till slut tog jag det där steget och ringde till fertilitetsmottagningen. Ett steg som säkert är lika stort som för en missbrukare att inse att de behöver hjälp. Att erkänna att man inte klarar det som de flesta ser som en självklarhet.

 

Då kom nästa besvikelse.

Eftersom vi redan har ett gemensamt barn så får vi själva betala för hela procedurens som krävs. Undersökningar, behandlingar eventuella ingrepp osv.

 

En kostnad på många många tusenlappar. För nåt som de flesta får gratis. 

Bestämmer vi oss för att påbörja den här "behandlingen" eller vad man ska kalla det, så får man räkna med lång väntetid, höga kostnader, och ändå kan vi inte få någon garanti.

 

Vi hade i alla fall bokat in ett första möte idag. Ett möte som gav mig lite hopp om att det är på gång att hända något. När vi kom till avtalad plats så visar det sig att de gett oss fel adress. Så vi missade mötet, och får vänta flera veckor till på en ny tid. Besvikelse. Igen.

 

Ibland tänker jag att det är bättre att ge upp. Vi får ofta höra att vi ska vara nöjda med de 2 fina barn vi har (för er nya läsare så har jag en dotter sen tidigare) och självklart är vi det! Men ändå känns det som att något saknas. 

 

Häromdagen fick vi frågan om vi tänkte försöka skaffa fler barn. "Jo, vi försöker", svarade Jonas.

"Jaha, ja vi ska också börja försöka i januari" sa personen då. Som att det var en självklarhet. Då hugger det till lite.

 

Det gör mig ingenting om folk frågar om vi vill ha fler barn, men det är som att folk tar för givet att om man har barn redan så har man inga svårigheter att bli med barn igen. Så är inte fallet, och tänk gärna på det när ni ställer den laddade frågan till någon.

 

När vi svarar att vi försöker bli med barn, så menar vi verkligen att vi försöker.

 

Jag skriver det här långa inlägget först och främst för att jag behöver skriva av mig, men samtidigt vill jag att folk ska förstå det som jag skrev tidigare: Att det inte är en självklarhet för alla att kunna få barn, även om man har ett, två eller tre barn sen innan. Och om fler vågade prata öppet om det så skulle säkert den förståelsen öka också.

 

 

          

Jag fick sparken och                Kvinnokliniken                     Ultraljud                 Är det tabu att få missfall? 

missfall på samma dag-

Fick skylla mig själv!

 

Jag tycker det är bra att vi är fler och fler som vågar prata om det. För som du säger så tänker tyvärr inte personer som inte själva har haft några problem alls på hur sårande deras ord kan vara fast de egentligen inte menar det. Det gör ont.

Besvikelsen gör även den ont och tär på både kropp och själ. Det är ingen tröst men jag känner verkligen för er och känner igen känslan. / Nettan

Känner så med dig. Det var likadant för oss...vi fick kämpa för att få våran lille Joey. Det som hjälpte oss var tabletter som heter pergotime. Har ni provat det...om inte be en läkare skriva ut det. Kramar

Den anonyma i kommentaren ovanför var jag

Men vännen då...nu blir ja ledsen i ögat ;(

(Med två missfall i bagaget så vet jag hur det känns...)

Vet inte vad jag ska säga som hjälper och lättar upp, men försök kanske lite mindre, låna en hund, det har jag hört har hjälpt många..(jo det låter lite patetiskt)
Kanske får man fokus på annat då..och plötsligt händer det?!!!

Stor KRAM till dig från mig

Jag kan förstå att det känns jobbigt när folk tar det som en självklarhet, när man själv har svårt att bli gravid. Jag tror dock att dom som har lätt att bli gravida, eller blev på smällen på första försöket, inte menar något illa, dom har ju liksom ingen aning om hur jobbigt det är att längta & vänta & försöka & försöka utan resultat.
Jag tror verkligen att det är otroligt viktigt att våga ha en öppen dialog om detta då det absolut inte är något att skämmas över! Det är väldigt vanligt att inte få barn på första försöket, eller ens under första året.
Jag tycker inte att ni ska ge upp hoppet, det har ju hänt 2 gånger förut, så varför skulle det inte kunna ske igen? Besvikelsen när det inte händer måste vara oerhört stor dock & jag har inga tips om något som kan hjälpa tyvärr, men jag hoppas hoppas att ni plussar snart!
kram!

<3