Ett barns rätt till båda sina föräldrar.
Ibland när jag skriver om den pågående tvisten med min dotters far, så får jag en del kommentarer ifrån folk som uppenbarligen inte är så insatta.
Personer som kanske hittat till min blogg samma dag, läser ett inlägg, och tror sig kunna historien...
Stackars mamman ligger i vårdnadstvist och vann den inte utan fick beskedet fortsatt gemensam vårdnad, nu ska hon överklaga och vill att alla ska tycka synd om henne....Fattar hon inte att pappan har samma rättigheter?! Hon säger att hon är feminist också! Men vart är jämställdheten om inte pappan också har rättigheter???
Ungefär så skulle jag tro att de tänker.
Nu handlar det ju inte om det.
Jag har ALDRIG NÅGONSIN sagt, att pappor inte har samma rättigheter till sitt barn som mammor.(Eller som det så fint heter, barns rätt till båda sina föräldrar) Om jag och Jonas någonsin skulle skilja oss, så skulle jag aldrig tveka på att det skulle vara gemensam vårdnad och växelvis boende, för jag vet att han är världens bästa pappa.
Skillnaden är, att i det här fallet handlar det inte om vilket kön vårdnadshavaren har, utan om vem som är mest lämplig. Eftersom jag och min dotters far inte kan komma överens om någonting, plus att han befinner sig utomlands under minst en tredjedel av året, så fungerar det inte med delad vårdnad.
Då måste man döma till någons fördel, och ja,,,,,då tycker jag att det borde vara min.
Inte pga att jag är mamma, utan pga omständigheterna.
Nu tänker jag inte gå in närmare på vad de är, eftersom jag har skrivit om det så mycket tidigare,(HÄR) men däremot tänker jag säga, att om det vore ombytta roller, om det vore MAMMAN som betett sig som pappan i det här fallet, så tycker jag absolut att det skulle varit pappan som skulle ha ensam vårdnad.
Jag ÄR för ett jämställt Sverige, även när det gäller vårdnadstvister....men det betyder inte alltid att båda föräldrarna är lämpliga vårdnadshavare.
Som i alla fall, får man se till omständigheterna.
