Är det tabu att få missfall?
Jag har funderat en del på detta, särskilt nu när jag gått och haft ont i magen i några veckor som jag skrev om igår. Självklart kom oron att det kunde vara ett missfall, eller ännu värre, ett nytt utomkvedes.
Varför är det så tabu att prata om missfall?
När man blir med barn så är det ju nästan som en oskriven lag att man inte får berätta om det före de där lååånga 12 första veckorna....får då är risken för missfall så stor.
Än sen???
Jag kan inte begripa varför man inte kan få dela med sig av sin glädje när den är som störst, bara för att det finns en risk att du kan förlora glädjen?
Tänk om det vore detsamma med allt annat?
OJ! Jag vann 21 miljoner! Men det är bäst jag håller tyst om det i 3 månader, för jag kan ju bli rånad annars....
Att bli med barn är ju för många den allra största glädjen i livet, varför ska det då vara så fel att man talar om det för alla i sin närhet direkt när man får reda på det? Det är ju då man är som gladast, då man vill skrika ut det till hela världen!
Jag har förstås full respekt för de som väljer att vänta. Vill man inte riskera att behöva tala om för alla om det skull egå fel, så förstår jag det.
Men varför utgå ifrån att det kan gå illa?
Om man nu råkar få ett missfall, då är det väl bra om folk i ens närhet känner till det, så de kan förstå sorgen man känner i allt detta? Om ingen vet att man varit gravid, om ingen vet att man blev så fruktansvärt besviken när det älskade lilla fostret i magen som man hoppades på och längtade efter sedan dör....hur ska då folk kunna sätta sig in i hur det känns?
Varför får man inte prata högt om det?
Jag har fått 2 utomkvedeshavadeskap. (kan läsas om här) Jag skäms inte för att prata om det. Det var ingenting jag kunde göra någonting åt. Första gången visste jag inte ens att jag var med barn, andra gången hann jag veta om det i ett dygn. Men det dygnet hann vi planera så mycket. Och sorgen var så stor när de var tvungna att ta bort det. "DET" Vårat barn.
När vi sedan fick veta att vi väntade Nino, så fick vi göra ultraljud redan i sjunde veckan, men sedan talade vi om det för alla i våran närhet. Vi var ju så glada! Hade det gått fel då så hade jag inte skämts, för det är inget man kan göra något åt.
Är det inte så, att delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halv sorg?
En bild på mig samma dag jag fick veta att jag väntade Nino,,,
Missa inte min tävling där du kan vinna ett tandsmycke.
tycker inte det är fel och prata om missfall, utomkvedskap, det är bara bra om man får ut det... och jag skulle inte kunna hålla tyst i 12 veckor, bara om jag är ovetandes om det.
jag kommer ringa direkt jag sett pluset haha....
tycker som du, bättre om folk vet, då kan de stötta om det inte skulle gå vägen och de skulle förstå varför man kanske beter sig som man gör
Du har en utmaning hos mig :)
klart att det inte är något att skämmas över !!
Jag tycker snarare att det är starkt gjort att prata om det och berätta - men å andra sidan mår man säkerligen bättre om man pratar än försöker dölja något som man ändå inte kan påverka !!
Är ni sugna på fler småttingar framöver ?
Kramar
Jag berättade inte innan 12 veckor. Detta för att min syster gjorde det en gång, fick missfall och sedan visste bara de närmaste att hon fått det. En kompis som hon då inte pratade med så ofta trodde då fortfarande att hon var gravid månader senare. Jag berättar alltså inte för att slippa ringa alla utan för att jag då bara kan välja att berätta det för de som står mig närmast. Det har ju en tendens att sprida sig till alla väldigt fort om man är gravid.
Vilken känsla!
Jag varken ville eller kunde hålla tyst speciellt länge när jag fick veta att jag var gravid med Jonah.. Jag berättade i stort sett för alla direkt haha. Och det kommer jag nog göra med framtida graviditeter också.. Jag känner som dig, det du skriver i inlägget :)
Jag vet faktiskt inte varför det är så tabu. Jag har inte heller förstått varför man inte kan berätta tidigare. Jag har talat om för mina nära och kära direkt när jag fått reda på att jag var med barn. Tror inte att man ska tänka så att man måste vänta de 12 veckorna heller för att nått ska hända, har fått för mig att risken att det händer nått då är större :D
Jag håller med dig. Det är ju ingen skam som vissa tror, jag satt o pratade för ett tag sedan om detta med ett gäng tjejer och då säger någon : Det är samligt för man känner sig intesom en hel kvinna. VA?????????? Vad är det för skit snack.. Man är kvinna fullt ut vad som än händer..Så jag tror att många tror att det är så...Ju fler vi är som pratar öppet om det ju fler lär sig att det är OKEJ..
