Det var länge sen jag grät så mycket sist
Lovade er ju en recension på filmen jag såg igår.
"Dear Zachary, a letter to a son about his father"
Vad jag inte visste när jag började se den, var att det var en dokumentär.
En kille vars bästa kompis blivit mördad, och han börjar då jaga runt på alla som någonsin känt denne mannen för att spara så mycket minnen och bilder han bara kan åt hans son Zachary...som föds efter hans död.
SPOILERALERT!!!
Kvinnan som mördat Andrew, är den kvinna som sedan föder barnet. Andrews föräldrar tvingas sedan att komma överens med sin sons mördare, för att ha någon rätt att få träffa sitt barnbarn.
Denna film börjar lite hoppigt, och kan vara lite rörig i början, men är helt klart sevärd. Så fruktansvärt hemskt det som händer! Jag grät floder, satt här i soffan och hulkade verkligen...fick gå in och hämta min son som låg o sov för att krama om honom...så rörande var denna filmen.
Sen gjorde det väll sitt till att lille Zachary påminde en hel del om Nino också. :)
Inte för att jag har mycket tro på rättssystemet, men efter att man sett denna så tappar man nog all tro.
Brottslingar ska alltid ha rättigheter, emn offren då???
Sjukt!!
Har du mördat någon, så har du avsagt dig alla rättigheter, så är det bara!
Se den!
Kommentarer
Trackback
