Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Mycket humor och roliga episoder ur vardagen. Massa bilder, en del tips och även allvar då jag delar med mig om lite ur en pågående vårdnadtvist.

Den värsta timmen i mitt liv

Härom dagen så upplevde jag vad som kan ha varit en av de värsta timmarna i mitt liv.

 

Det var i söndags när vi var och hälsade på svärmor o svärfar nere i Åmål.

Naomi och hennes kusin bestämde sig för att gå ut och leka i lekparken som ligger precis utanför huset, som de brukar göra.

Efter en stund när vi skulle åka hem gick vi ner till bilen och ropade efter Naomi....hon var inte i lekparken.

 

Vi tänkte att de antagligen hade gått runt huset och lekte på bakgården, så vi ropade och tutade och till slut gick Jonas dit och kollade, utan att hitta dem.

Till en början var man mest irriterad över att de inte hörde oss, och var inte särskilt orolig men undrade förstås ändå vart de höll hus då de vet att de inte får gå från gården utan att säga till.

 

Jonas mor o far o bror gick runt i kvarteret och letade medans jag och Jonas tog en tur med bilen för att se så de inte hade traskat iväg någonstans utan lov. Vi hittade dem inte, men utgick ifrån att de hade kommit till rätta när vi körde tillbaka till huset. Det hade de inte.

 

Då hade vi letat i ungefär en kvart och man började undra på allvar vart de hade tagit vägen?

 

Vi sprang runt i kvarteret, knackade dörr, frågade grannar om de hade sett till 2 tjejer och det hade de men för över en halvtimme sen....vi ringde folk i området som vi kände, tog bilarna och åkte flera varv runt kvarteret och utökade området för varje gång.

 

När tiden gick så började man bli mer och mer orolig. Man tänkte att vart de än hade tagit vägen så borde de ha varit tillbaka vid det här laget. De visste ju att vi skulle åka strax.

 

När det hade gått ca 40 minuter så var jag riktigt orolig. Då hade vi letat överallt och jag trodde verkligen inte att de bara skulle gå iväg utan att säga ifrån. Även grannarna började engagera sig i letandet nu.

 

Vi ropade och tutade och letade i varenda trappuppgång och i varenda förråd.

Nu började man föreställa sig de allra värsta scenarier.

 

De hade kanske sprungit ner till stora vägen och blivit upplockade av en bil?

Någon hade kidnappat dom och nu var de säkert redan långt borta. Skulle vi någonsin få veta vad som hade hänt? Skulle de hittas nakna och mördade i ett dike några timmar senare?

 

Jag lovar, det var bland det värsta jag varit med om! När dryga timmen hade gått så visste jag inte vart jag skulle ta vägen...när borde man ringa polisen???

 

Vi bestämde oss för att ta en åktur till och leta, och precis då kom de gåendes längs vägen.

De hade träffat en främmande människa utanför huset som skulle gå en långpromenad med sin hund, och de hade följt med!

 

Sånt som man har präntat in i huvudet på dem sen de var nyfödda att man INTE får göra. Det hade de gjort!

 

Vad är det för ett knäpphuvud till vuxen som tar med sig 2 barn och är borta en hel timme utan att kolla med föräldrarna först???

 

"-Oj då, är det 2 oroliga föräldrar som kommer här? Nu får jag ju nästan dåligt samvete" Var det enda hon kläckte ur sig när hon såg våra likbleka ansikten.

 

Tårarna bara rann av lättnad och rädsla och jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för de vars barn aldrig kommer tillbaka.

 

Men för våran del var det slutet gott, allting gott.

Barnen kom till rätta och igår hade Naomi ett av sitt livs första utegångsförbud. Som ytterligare straff fick hon storstäda huset.

 

fy va hemskt....ja man hinner minsann bli orolig bara på några få minuter...
konstig människa då, men det finns folk till allt...
Slutet gott allting gott...
Kram på dig/ Gizze

usch vad hemskt.. skönt att allt gick bra tillslut!

Fy fasen rent ut sagt! Herregud, jag förstår din oro fullt !
Hoppas du känner dig lugnare nu, som sagt slutet gott...
Kram till dig!

Vilken jädrans kärring..det fattar väl vilkenmänniska som helst att man inte tarmed sig barn utan att fråga...