Madame Hoffa-En roligare mammablogg

...ett julbord.

Och det var där allt började.

När jag jobbade på Statoil, för en så där 20 miljoner år sedan (det känns så iaf), så blev vi bjudna på julbord på Blue Moon bar. Jag var där, åt, drack, dansade hade trevligt. Tycker att kvällen var lyckad, och att jag var ganska lugn...lite vinglig under fötterna kanske.
När jag vaknade dagen efter, så insåg jag att jag inte mindes riktigt hur jag hade tagit mig hem....hmmm....och av någon konstig anledning, så hade jag stukat vänstra tummen. Helt svart var! Jag överdriver inte, utan SVART! Jag har tänkt o tänkt o tänkt, utan att än idag komma fram till vad som kan ha hänt?

Hur kan man lyckas skada sig så rejält, utan att ha ett endaste minne utav det?

Från och till under de senaste 20 miljoner åren efter detta hände, så har skadan kommit tillbaka, och tummen blivit oanvändbar. Jag kan inte riktigt använda den lika bra som den andra, och på den skadade tummen ser man en "knöl" som inte finns på den friska tummen.

I vilket fall som helst, så har jag kunnat leva med detta. Lite jobbigt ibland, men fine liksom.

Fram tills igår.

Jag var inne i sovrummet och hade precis bytt blöja på Nino. Han låg på sängen, och jag skulle lägga mig brevid honom och gosa lite. Vet inte riktigt hur det gick till sen, men på något konstigt sätt så lyckas jag sätta krokben på mig själv (?), ramla ner på sängen, och landa på min vänstra hand och böjer handleden åt helt fel håll!! AJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJ!!!!!!!!!

Ont ont! Älsklingen stod brevid och skrattade åt mig...såg nog lite lustigt ut kanske...jag kunde inte riktigt hålla mig för skratt själv heller, trots att jag hade ont som "PIIIIIIP".

Summa suminarum är att min tumskada revs upp på nytt, och nu kan jag inte använda den ÖVER. HUVUD. TAGET.

Ibland när man inser hur klantig man är, så funderar jag på om jag inte borde linda in mig själv i bomull, som en mumie typ, så man är helt skyddad mot framtida klantigheter.