Det står en ängel i mitt rum
Jag har varit med om en del konstiga saker i mitt liv. Visssa kallar det "sjätte sinnet" .
En del har jag berättat om tidigare , i min förra blogg. Ibland är det sanndrömmar, ibland är det en känsla, ibland är det rent utav konkreta upplevelser....jag tror på det, eftersom jag vet vad jag upplever, sen om någon annan tror på det jag säger....ja det bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Det har ju liksom ingen stor betydelse, men jag tänkte berätta om en grej som hände för ett år sedan´ungefär.
Det var i slutet på augusti förra året. Jag stod hemma i köket och lagade mat, Jonas var på jobbet och Naomi i skolan. Helt plötsligt känner jag att någon står brevid mig. En sån där enormt stark känsla av att någon tittar på mig, och jag vänder mig om men det är ingen där. Jag vänder mig om mot spisen igen och fortsätter laga mat, men kan inte bli kvitt känslan av att någon står brevid mig. Den är så stark att jag får rysningar längs ryggraden.
Jag vänder mig om igen, och denna gången ropar jag för att se om någon är i lägenheten. Då plötsligt får jag en vision. Eller jag vet inte vad jag ska kalla det. En känsla, en uppenbarelse...kalla det vad ni vill. I vilket fall som helst, så får jag en stark känsla av att morfar står brevid mig. (vilket är konstigt eftersom han då varit död i 5 år)
Jag till och med säger "morfar" högt.
Synen jag ser framför mig, är att morfar står brevid mig, ler mot mig, och lägger sin hand på min mage. Sen nickar han, ungefär som för att säga: "var inte orolig, det löser sig" Och sen var han borta.
Hela känslan och allting var så verkligt, att jag berättade det för Jonas direkt när han kom hem från jobbet. Till saken hör ju också, att vi vid denna tidpunkten hade försökt att bli med barn under två och ett halvt års tid, och inte lyckats. Vi hade till och med bokat tid hos en fertilitetsklinik bara 2 veckor senare.
Bara 5 veckor efter att detta hade hänt, så var jag med barn! (På naturlig väg)
Jag bryr mig inte om ifall nån tror på mig när jag berättar detta, för mig var det på riktigt. Min morfar kom för att tala om för mig att jag inte skulle oroa mig, han visste att jag snart skulle få mitt efterlängtade barn.
Jag är så övertygad att jag döpte mitt barn efter min älskade morfar, Bore'n.
Nino Roger Bore'n Hoffman ♥
Tror på dej. Det finns saker som man inte kan förklara. Varför måste allt bevisas?
Va fint! Klart det var så!!! Det finns så mycket bortom vår fysiska värld att upptäcka! JGa är så glad att jag är en av dom precis som du som får uppleva det här och jag hoppas och vet att alt fler kommer få göra det i framtiden!
Många kramar till dig!
Från en annan "flummänniska"
Det är klart, att sådant kan ske. Ja tror fullt ut på händelser som denna. Vilken fin liten historia du har att berätta om ditt barns namn :-)
Kram
