Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Idag firar man Thanksgiving i USA.
Har ni någon gång varit over there och firat denna dag, så vet ni att det är JÄTTESTORT! Nästan lika stort som julafton är här hemma i Sverige.

Jag har firat Thanksgiving en gång, i en riktig amerikansk familj, med en riktig amerikansk "Turkeydinner". Och det var en av de mest bedrövliga upplevelser jag någonsin varit med!!!!

JAG SKA BERÄTTA VARFÖR:

Det var år 1999. Jag var 20 år, och bodde då för tillfället i Salt Lake City med min dåvarande pojkvän, (Naomis pappa) Jag hade varit i USA i nästan 2 månader, och vi bodde hemma hos en kompis i hans hus.


Huset vi bodde i i Salt Lake

Dagen innan Thanksgiving säger min kille, att vi ska åka hem till hans föräldrar dagen efter och fira Thanksgiving. Jag blev förstås nervös, eftersom jag aldrig hade träffat dom förut, men han lugnade mig och sa att de såg fram emot att träffa mig och att de hade ringt och bett om att vi skulle komma.

Så tidigt dagen efter sätter vi oss och kör den långa vägen från Salt Lake till Butte i Montana. Att åka genom 3 delstater på Thanksgiving är ingenting jag rekommenderar....alla matställen var stängda, plus att det snöade hela vägen så det tog mycket längre tid att åka dit än beräknat.

På thanksgiing, vid "Montana"-skylten.

Det hade hunnit bli mörkt innan vi var framme, och vi installerade oss i gäststugan innan vi gick in för att hälsa på hans familj.

Jag var riktigt nervös! Inte nog med att jag skulle träffa killens familj för första gången, jag var även i annat land, en helt ny stad, och skulle fira Thanksgiving hos en familj jag aldrig hade träffat. Min enda tröst var att de väntade oss, och hade bjudit dit oss. De var säkert jätte trevliga och lättsamma att ha med att göra tänkte jag.

När vi väl kom in i deras hus skulle jag komma att få världens chock!!!

"Killen" går in först och hälsar på sin familj, och sen presenterar han mig.
-"Det här är Åsa, jag träffade henne i Sverige. Hon är här och hälsar på mig ett tag"

Jag trodde jag skulle sjunka genom golvet! Han hade inte ens talat om att jag fanns!

Hans familj hade ingen aning om vem jag var...de visste inte att deras son hade träffat en tjej i sverige, som till råga på allt var 17 år yngre än honom, och som nu bodde hos honom "i synd" som de tyckte, eftersom vi inte var gifta.
Jag trodde ögonen skulle ploppa ur hålorna på hans föräldrar. Stackars STACKARS dom! Vilken chock dom måste ha fått också. Och på Thanksgiving o allt, inte riktigt rätt tidpunkt att börja en diskussion när hela familjen sitter till bords.
Tack gode gud för hans storebror och hans tjej (nuvarande fru, som jag har en rolig historia om men det får bli en annan gång). De livade upp stämningen rejält! Välkomnade mig och frågade ut mig om vem jag var och hur Sverige var osv...de bjöd på vin, men jag vågade inte tacka ja eftersom jag fortfarande var omyndig då i amerikanska ögon sett. Min pojkvän och hans föräldrar satt i stort sett tysta under hela kvällen, och jag har ALDRIG NÅGONSIN känt mig dummare och mer ovälkommen än jag gjorde då!

Hur kan man göra så mot någon?

Varför inte säga att han träffat någon, och attt hon skulle komma med på middagen? Jo, för då hade de inte velat att jag skulle komma. Inte för att de tyckte illa om mig, men efteråt fick jag reda på att de gillade inte tanken på att vi bodde ihop när vi inte var gifta, och sen åldersskillnaden var de ju inte direkt lyckliga över heller. Så han lämnade allt på mig. Hade han sagt det innan, hade han fått skiten...nu fick jag ta den istället, och det gjorde det hela lättare för honom.

Det var de längsta timmarna i mitt liv, och den mest smaklösa middagen jag någonsin ätit.


Det ska väl även tilläggas, att jag senare lärde mig att tycka väldigt bra om hans föräldrar och övriga familj, och jag är glad att Naomi har så fin släkt på hans sida.

Men några fina Thanksgiving-minnen, det har jag inte.



Thanksgiving- NO THANKS!