Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Ja, i alla fall skulle man kunna tro att det var så.

Jag har fått känna på (med råge vill jag tillägga) hur det måste ha varit att leva på den tiden då det inte fanns mobiltelefoner.
Hemska fruktansvärda tid!!

Känns som det var så länge sen, men jag minns det ju faktiskt väl själv. Jag var hela 19 år när jag ägde min första mobiltelefon...innan dess klarade jag mig bra utan den. Idag är det KATASTROF om man lämnar mobilen hemma i en timme!!!

Jag skulle åka in och hämta Naomi i skolan förut, och insåg när jag hade satt mig i bilen att jag glömt mobilen hemma. Nåja, tänkte jag, jag ska ju bara in till stan och vända, så jag behöver inte den. (Fast jag måste erkänna att jag kände mig ganska naken utan den. :( )

När jag väl hade hämtat Naomi fick vi för oss att stanna till hemma hos svägerskan en snabbis, och medans jag gick in skulle Naomi springa hem till en kompis, och eftersom Naomi inte heller hade sin mobil med sig (!) så lämnade hon kompisens mobilnummer så jag kunde få tag på henne när vi skulle åka hem.
Jag sa till dem att hålla sig i parken, eftersom vi inte skulle stanna länge. Egentligen ville jag inte att hon skulle gå alls, jag sa till henne att hon knappt hinner dit innan vi ska hem, för jag hade bråttom hem jag hade ju massor att göra! Men hon envisades, och lovade att jag kunde få tag på henne på kompisens mobil.....

Tror ni det gick??? NEJ!

När jag en liten liten stund senare försökte ringa henne, så svarade någon helt annan människa, och det visade sig då att Naomis kompis hade lämnat ut helt fel nummer....hmmm, konstigt, man kan ju tycka att man vid 10 års ålder har lite koll på vilket nummer man har, men icke.

Jag hade inget annat val än att sätta mig i bilen och åka och leta. De hade ju lovat att vara vid parken.....men det var dom förstås inte. Jag körde runt runt runt på Herrhagen i nästan två timmar!

Jag hade ingen mobil så jag kunde inte ringa henne. Även om jag HADE haft mobilen så hade jag inte rätt nummer. Jag visste inte vart hennes kompis bodde, och jag kunde inte gärna väcka Nino som sov i bilen och böka ur honom och springa upp och ner hos alla hennes klasskamrater för att fråga efter henne.

Strandsatt!

Till slut, efter en timme och fyrtiofem minuter hittade jag henne. Då var jag på mitt sista varv runt herrhagen innan jag gav upp och åkte hem. Hade jag inte hittat henne hade hon fått stanna hos bror och svägerskan tills Jonas kunde hämta henne.

Arg som ett bi var jag!!! Orolig, trött hungrig stressad och nästan slut på bensin....
Säg inte ett ord! var det första jag sa till Naomi när hon satte sig i bilen. Hade jag sagt något då så hade jag skällt, och det ville jag inte när jag var så upprörd. Bättre att prata när man lugnat ner sig.....

Vi körde hem i tystnad, och när jag kom hem och hittade min mobil så hade Jonas ringt 17 gånger! Plus flera gånger på Naomis mobil. Han hade varit så orolig, han trodde något hade hänt. I flera timmar hade han ringt hem, på min mobil och Naomis, och ingen svarade. Stackarn! ♥

Och oroat mina föräldrar hade han gjort också, han hade ringt dom och frågat om de visste vart vi var, så även dom ringde och var utom sig av oro.....Skönt att man har folk som bryr sig, men Hallå! Jag var bara borta i 3 timmar. :)
3 timmar utan mobil, och folk blir som tokiga. :) hahahaha  Ja, visst är det märkligt??

Min lärdom av idag. Nästa gång vänder jag för att hämta mobilen. Det går snabbbare.