Ni vet hur man reagerar när telefonen ringer mitt i natten och man genast tror att något allvarligt har hänt?

Man svarar, livrädd för vad man ska få höra, och så visar det sig att det bara är ens dyngraka svåger som ringer och sluddrar:

 

 

 

Earth Hour och släkten är här. Ja, mörkret alltså.

 

Hela dagen har idag spenderats på Barnmässan.

 

Vi har träffat påskharen, Familjerna Annorlunda, (såg helt normala ut, förutom knallrosa hår på en?) ridit på hästar, fikat, tävlat (hoppas på samma tur som ifjol då vi vann inte mindre än TVÅ tävlingar!) ätit godis och lekt.

 

Nu har vi en liten gosse som är trött men mycket nöjd med sin dag.

Nu ska jag skynda mig att laga mat innan Earth Hour börjar. Ni släcker väl?

 

 

Man kikar runt på bloggar och på facebook....överallt håller alla på och påskpyntar.

 

Man hinner ju knappt dra fram grejjerna innan de ska bort igen ju.

 

Inatt vaknade jag med det allra värsta av graviditetssymptom.

Minns faktiskt att jag hade så ont utav det under min förra graviditet att det är det jag fasat för mest denna gången. Mer än själva förlossningen.

 

 

För er som inte haft det kan jag tala om att det känns ungefär som att få kramp i vaden, fast gångra smärtan med 50 så kanske ni förstår vad jag menar. 

Det gör så fruktansvärt ont så man nästan vill hugga av sig benet hellre än att känna smärtan, som sitter i flera minuter varje gång.

 

Kom precis hem från frissan, och nu är håret äntligen färdigt.

Visar före och efter bilder, men bild framifrån får ni inte nu. Det kommer när jag har fått ha i balsam i håret så det inte är så statiskt :)

 

 

Andra dagen med vabb nu, Nino är förkyld och jättehängig. 

Svårt bara att låta bli att jobba helt när man ändå jobbar hemifrån, blir ändå att man sätter sig och smygjobbar lite. Arbetsnarkoman som man är (hrm, host!)

 

Idag blir det kasslergratäng här hemma, mums! Första gången jag gjorde iordning det vägrade Jonas att smaka, nu älskar han det :)

Receptet ser ni i videoformat här nedanför, men jag måste tillägga en sak som jag missat i videon. Efter tomaterna ska ju sparrisen på!

 

 

 

                             

Eftersom inte värmen vill komma till oss, så får vi helt enkelt själva försöka skaffa oss den där tropiska känslan här hemma.

 

Därför har vi nu införskaffat oss massor av nya växter, och även en palm. 

 

Häromdagen när vi hämtade Nino på dagis så sa en av fröknarna:

 

 

Idag har jag varit hos frissan och färgat håret,mörkt. Riktigt mörkt.

Känns ganska bra faktiskt, men väntar med att visa er tills allt är färdigt, med hårförlängning och allt. 

Blir denna veckan i alla fall ;)

 

 

Tänkte de rätt och slätt att "den är rosa så den kan ingen kille ha"

Eller är det för att den har en stol där bak till dockor och inga pojkar leker ju med dockor...eller?

 

Jag skulle bra gärna vilja ha en förklaring, till varför de medvetet går ut och förminskar sin försäljning med 50% när de skriver att den endast är för flickor.

 

Vi har faktiskt letat efter en cykel att köpa till Nino när han fyller år, och det var därför jag fick ögonen på denna, men sen fick jag se skylten:

Självklart bryr jag mig inte egentligen, vill jag köpa den så gör jag det ändå, men det finns säkert många som inte vågar. Det är svårt att bryta mot den hjärntvätt vi blivit ilurade under så många år. Att killar endast ska ha blått och flickor endast ska ha rosa.

 

Finns det inte redan ett namn på en frukt, så hittar man på det efter utseendet.

Som den här frukten...den var ju hemskt ful.

 

 

Jonas har gett sig fanken på att han ska gå ner i vikt innan sommaren, så nu är det stenhård bantning som gäller för honom. Träning flera gånger i veckan och nutrilett till både frukost och lunch.

 

Jag själv då, som håller på att gå upp i vikt, kan ju tyvärr inte vara så stöttande som jag kanske skulle önska (hrrmmm)...

Jag måste ju tänka på bebisen. Så på kvällen när han äter en morot och jag mumsar i mig kakor, så är det beisens fel.

 

Det är det enda jag får höra nu för tiden. Vart jag än går, vem jag än träffar.

 

Men men,jag får väl stå ut med det i några månader till, för jag lär inte bli mindre de kommande 5 månaderna.

 

 

Igår kunde man läsa en artikel i Aftonbladet om hur detta hände en norsk kvinna (bosatt i Sverige). Hennes sambo tog med sig deras gemensamma son och flydde till Japan, helt utan förvarning.

Jag citerar artikeln ur Aftonbladet:

 

 

 

Men för varje år som går blir det vanligare. Många av fallen rör kidnappningar till andra länder.

UD hanterar just nu 140 fall där barn förts bort, nästan en tredubbling på tio år. Men den verkliga siffran är långt högre. Av de fall som polisanmäls leder bara en försvinnande liten del till åtal.

Den förälder som lämnats kvar upptäcker nästan alltid samma sak: hur lite hjälp som finns att få. 

 

 

 

Detta blev jag ju själv varse för några år sedan när jag fasade över att min dotter skulle bli bortförd och kvarhållen i ett annat land. Hjälpen jag fick var lika med noll och ingenting. Jag fick ta reda på allting själv, kontakta myndigheter som inte hade en aning om vad jag skulle göra för att få hjälp eller vart jag kunde vända mig. De sa ju även till mig att det ses inte som ett hot att någon ska försvinna med ett barn om inte denne person tidigare gjort något liknande!

 

Nå, i mitt fall hände det ju faktiskt i somras. Pappan behöll mitt barn längre än vad som var planerat och överenskommet, men inte ens då fanns det något jag kunde göra eller någon hjälp att få.

 

Jag har följt en serie på Tv 4 fakta som jag verkligen kan rekommendera, en dansk dokumentär som heter De Bortförda Barnen.

 

Väldigt intressant serie där man får följa 4 olika livsöden där den ena föräldern rövat bort barnen och den kvarlämnade föräldern inte får någon som helst hjälp från myndigheterna, trots att länderna i flera fall ingår i HAAG-konventionen.

 

Så ser den bittra verkligheten ut.

 

Mamman i artikeln som Aftonbladet skriver om fick anlita en agent som letade upp pappan och sonen och sedan lyckades öterföra dem till mamman. Hon fick ingen hjälp utav några myndigheter. Vem fick hon hjälp och råd av? Jo, sin advokat Ia Sweger. Som också är min advokat.

 

Hon fick även hjälp av Lina Lundin som är ordförande i Saknade Barns Nätverk. Även hon en av de få som hjälpte mig när det var som värst.

 

 

Jag minns att jag en av de hemska dagarna i maj 2011 ringde till UD i ett desperat försök att få någon hjälp, och när jag nämnde att jag fått lite hjälp av Ia Sweger och Lina Lundin så fnös de åt mig i telefonen och bad mig hålla mig undan från dem.

 

 

Jag frågade Ia om detta vid ett senare tillfälle, och då skrattade hon bara och sa:

"Ja, tror jag det att de inte gillar mig. Jag är inte rädd för att säga ifrån när det verkligen gäller och har flera gånger tvingat dem att göra sånt de inte vill: Sitt jobb!"

 

 

Det var då jag bestämde mig för att det var hon som jag skulle anlita. Och jag har inte ångrat det beslutet en enda gång.

 När inte myndigheterna hjälper till så får man hitta de som gör det.

 

 

 

 

 

Igår kväll satt vi framför tv:n medans Nino låg i sovrummet och kollade på film.

Ungefär varannan minut kom Nino utspringandes:

 

 

Vi fyllde hans flaska, men efter bara någon minut var det samma sak igen. Den fjärde gången gick Naomi in i sovrummet för att se vad han gjorde med drickan, eftersom det var omöjligt att han kunde dricka upp den så fort.

 

 

Nino chippar efter andan:

 

Bra gjort av Åhlens eller vilka det nu var att använda sig av en "normal" skyltdocka, istället för endast dessa pinnsmala som funnits det senaste.

Samtidigt säger jag som jag sagt så många gånger tidigare.....Det ska finnas en varitet av olika skyltdockor, helst i varje skyltfönster. En smal, en "normal" en fyllig och en överviktig.

Varför inte? Det är ju så det ser ut i verkliga världen.

 

Alla är olika. 

 

Att det sen ska behöva hyllas världen över känns sjukt. Det borde vara helt naturligt att använda sig av olika skyltdockor, olika storlekar,men uppenbarligen är så inte fallet. Annars skulle det ju inte bli sån uppståndelse.

 

Fortfarande finns den här kroppsfixeringen bland oss kvinnor, vilket stör mig.

 

Nu har jag dragit en vinnare av Veckans Blogg tävlingen, och denna veckan blev det en av mina absolut favorit-bloggar:

Jennie & Fröken Flis!!

 

 

Ny tävling kommer upp redan på måndag, så glöm inte kika in och anmäla er då

Natten spenderades hos mor o far nere i Åmål. Inga döda fåglar på länge nu, skönt...jag började känna mig som en mördare.

Sitter nu hos svärmor o svärfar och fikar innan det bär av hemåt igen.

 

 

Alla sitter som hökar och spanar på sista chokladbollen, men ingen vågar ta den...

Jonas tycker att jag har kass humor bara för att jag pekade på kolan och sa:

"Kolla" och sen brast ut i jätteskratt.