Madame Hoffa-En roligare mammablogg

Att skriva är det bästa jag vet.
Jag har skrivit några barnböcker, som jag nyligen skickat in manus på till olika förlag och hoppas på att få publicerade. Jag har även drömmar om att få skriva en riktig bok nån dag. Inledningen till boken jag vill skriva har jag haft färdig sedan länge. Det är från en dröm jag hade för himlans många års sedan.

Jag sitter i vad som verkar vara en stor teater salong. Det är högt till tak, och stora kristallkroner hänger ner likt isdroppar från ett tak. Alla stolar utom den jag sitter på, står tomma. Jag sitter rätt så långt fram,  kanske fem, sex rader från scenen. Det är mörkt i rummet. Jag vrider mig ängsligt på stolen, samtidigt som jag stirrar fram på den stora, mörka, vinröda gardinen som täcker scenen. Allting i salongen verkar gå i samma mörka vinröda färg som gardinen, och det ger en överväldigande känsla av makt.

Plötsligt hörs ett SWUSCH!! i rummet, och gardinerna dras undan. Jag håller andan, för jag vet att det som händer nu, kommer att påverka mitt liv för alltid.

 På scenen ser jag fem män, som sitter med ryggen mot mig. De sitter uppradade brevid varandra, och det påminner mig om nån konsert med ett pojkband,, typ Westlife. De sitter på höga barstolar ser det ut som, såna som det går att snurra på. Plötsligt hör jag en mörk respektingivande röst som ekar i rummet. Det är Gud som pratar.

-Åsa! säger han. Du ser nu fem män som sitter på stolarna framför dig. En av dessa är Han. Han som kommer att förändra ditt liv för alltid.

Jag förstod inte riktigt vad Gud menade. Var det mannen i mitt liv, mannen jag skulle gifta mig med som han menade? Jag visste inte, men en lång tid framöver trodde jag att det var så han hade menat. Nu vet jag bättre.

-Jag vill att du pekar på en av dom. Du kommer att peka på den rätta, för inom dig vet du redan. fortsatte Gud.

 Hela rummet darrade när Gud pratade. Vad konstigt det var, jag som inte ens tror på Gud, och nu sitter jag här och lyssnar på honom.

Jag lyfte armen, och pekade på den mannen som satt näst längst till vänster, sett från mitt håll. Jag vet inte varför det blev just han, men det var min instinkt som sa att det var rätt.

Stolen som han satt på snurrade runt och han lyfte upp sitt ansikte och tittade på mig.

Jag satt som förstenad. Det var inte sant! Jag trodde knappt mina ögon! Det var ju han! Men hur kan det vara möjligt?!





                                               
Vad tror ni?

Hade ni blvit nyfikna på att läsa fortsättningen baserat på den korta inledningen?